Monir Shahroudy Farmanfarmaian verkar ha varit en kvinna som hade allt, men som gång på gång också förlorade, eller behövde lämna allt. Hon levde ursprungligen ett mycket privilegierat liv – är bland de första kvinnorna i Iran som tillåts gå en högre utbildning. Den påbörjas 1936 i Teheran, med konstnärlig inriktning. En vän till familjen, som också visar sig vara CIA-agent, råder henne att därefter, i stället för till Paris, den tidigare konstmetropolen, söka sig till New York. Dit flyttar hon 1945 och blir del av ett begynnande konstnärligt avant-garde.
En dokumentär, filmad 2019 strax innan hon dör, hör till presentationen på Moderna. Den visar glimtar av det tidigare livet, med all slags materiellt överflöd. Delar av detta överflöd, som slutligen konfiskeras och försvinner med den nya repressiva regimen 1979, dyker senare upp under hennes liv som utflyttad eller landsflyktig. Hon utvecklas till en samlare – av dräkter, smycken, enklare folkliga målningar, allt som påminner om den tradition hon lämnat. I utställningen visas prov på sådana föremål. De blir referensmaterial till det konstnärliga arbetet, och fragment av dem återkommer i hennes collage.
I bakgrunden: ”Third family”, 2011. Foto: My Matson/Moderna museet
I hennes sociala krets ingår Andy Warhol, Jackson Pollock, Frank Stella med flera. Hon beskriver i filmen hur hon som ny i New Yorks konstliv blir inbjuden överallt, men mest betraktas som ett vackert konstföremål, som man gärna vill se närmare på eller visa upp, likt de exotiska föremål hon själv samlar på. Men hon respekteras inte som konstnär. Hon kan inte heller själv gå en traditionell konstskola, eftersom hennes dåvarande make också är konstnär, utan utbildar sig vid Parsons School of Design för att kunna försörja dem.
Monir Shahroudy Farmanfarmaians verk är en blandning av konsthantverk och personligt uttryck, eller snarare ett utsnitt av vissa detaljer som hon haft en stark känslomässig upplevelse kring, och försöker återskapa. Den överväldigande spegelmoskén Shah Cheragh i Shiraz, som hon besöker 1966 i hemlandet, dit hon återflyttat 1957, är en sådan upplevelse. Den är en helgedom invändigt helt beklädd med speglar – där är som att befinna sig inuti den största stenen i drottningens juvelsmycke – som i ett glittrande kalejdoskop. Den karaktären lyckas hon också återskapa i en omfattande serie verk i samma material. Spegelglaset blir hennes speciella uttrycksform.
En annan inspirationskälla är faderns stora samling kalligrafiska dokument. Dessa återskapar hon i egna textarbeten, eller i en utökad dialog där själva naturen, i form av bin och humlor som hon doppar i tusch, får skapa en magisk, rytmisk, livfull skrift. Som om det fanns ett underliggande gemensamt uttryckssätt, som om allt hänger ihop.
Curatorn berättar vid pressvisningen att hon också tvättar bina, matar dem och sätter ut dem under ett träd sedan de fullgjort sitt arbete. Som ett barn skulle ha gjort. Det kanske mest tilltalande i mötet med hennes konst är hon själv, hennes personlighet och livshållning.
Shahroudy Farmanfarmaians geometriska abstraktion har för mig en annan sinnlig aspekt – det gör lika ont i mina fingrar när jag tänker på spegelformernas tillkomst, som när jag ser Beth Laurins rivjärn. Om dess starka koppling till arabisk-muslimska bildtradition, uttrycker hon sig i filmen ungefär såhär: ”Om du lyssnar noga kan du berätta något som kan vara av värde för människor, för konstnärer. Det är det du behöver visa i din film, rötterna, ursprunget i de stora dynastierna, de kulturella höjdpunkterna…” Resultatet vilar på ett strikt regelverk, kanske ännu närmare de tidiga ryska konstruktivisterna än den tidens modernism.
Hon tvingas lämna Iran efter revolutionen 1979, och får tillbringa ytterligare 25 år i New York. Nu i ofrivillig exil, men med tätt återkommande uppdrag för privata beställare, som det glasfönster hon gestaltar till Dag Hammarskiöld Tower 1988. Här finns också friare förhållningssätt, i collagen i papper eller textil, eller i serien ”Heartache boxes”. Små dockskåpsliknande lådor, som små mentala interiörer, som tillkommer under en period då hon sörjer sin siste make. Men främst visar dessa verk, åstadkomna i enkla material, av familjefoton och urklipp av olika slag, på hennes förmåga till anpassning, att kunna fortsätta vara skapande utan tillgång till material, ateljé eller medarbetare.
Först när hon i början på 2000-talet, som 82-åring, återvänder för gott till hemlandet Iran, deklarerar hon att hon nu tänker ägna sitt återstående liv enbart åt konsten. Vilket hon gör med obruten energi, och med full tillgång till de skickliga hantverkare med vilka hon, som hon själv betonar, arbetar enligt iransk tradition. Det är också nu hon får uppleva ett internationellt genombrott, på biennaler och i separatutställningar över världen.
Man har i utställningens texter velat framhäva hur täta kontakter i ett internationellt konstliv, genom vänskaper som kan uppstå under långvarig exil, kan innebära ett ömsesidigt inspirerande, ett givande och tagande. Sammantaget blir upplevelsen dock, hur ett konstnärskap kan vara ett medel att hålla samman ett liv – när det som en gång varit dess mening har gått förlorad.
Eva Asp
Monir Shahroudy Farmanfarmaian, ”Teheran/New York”, Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 3 oktober 2026 – 28 februari 2027
