Annika Elisabeth von Hausswolff och Klas Barbrosson gjorde 2015 Samhällsutställningen tillsammans på Galleri Konstepidemin i Göteborg, som en del av det årets konstbiennal. Efter ett långt och krångligt decennium i världen visas nu Samhällsutställningen 2, fortsättningen på deras replik om samtiden, på Dalslands konstmuseum.
Utställningen ser vid en första anblick ordningsam ut. Skulpturer, fotografiska bilder och teckningar håller ett respektfullt avstånd till varandra och kan enkelt betraktas var för sig. Men verkens innehåll verkar svara mer mot kaos och sönderfall. Inte på ett representerande sätt – här finns inga avbildningar av nutidens katastrofer, krigszoner och undergångsstämningar – utan snarare på ett associativt plan.
Vilken historia har de funna materialen och objekten, vilka spår bär de på? Hur har de bearbetats och satts ihop, vilka konflikter antyder de? Vad tänker vi på när vi ser en stor cirkel av röda brandlarm? Och samtidigt vet att de kommer från psykiatrin, nedmonterade efter nedläggningen av Långbro sjukhus?
Det är två mycket olika tonlägen som möts. Annika Elisabeth von Hausswolffs fotografiska bilder är både kraftfulla och undflyende i sitt sätt att förmedla kusliga stämningar, samtidigt som det aldrig blir riktigt tydligt vad de kommunicerar. Någonting avgörande tycks saknas eller pågå utanför bilden, bortom dess utsnitt. Hon arbetar inte längre med egna fotografier utan bearbetar andras, redan befintliga bilder som hon överför till bemålat akrylglas eller aluminiumplåt.
Figurer friläggs, rum blir upplösta, ting framträder som gåtor. Bilderna närmar sig objekt, är ibland objekt, men tycks ändå tala om det analoga fotografiet. Som i Intraplay, där en svetsad vitrin visar upp ett suddigt fotografi av en blixtbelyst handflata, inramat av en avmaskningsmall från mörkrummet.
Klas Barbrossons arbete är mer som träffsäkra bredsidor med tryck i, riktade mot samhällets hierarkier och ordning. De är humoristiska och lätt anarkistiska. Vägskyltarna i skulpturen SLARV påminner om Daniel Burens blå ränder men är långt ifrån 1960-talets svala minimalism. Metallens buckliga och repade yta berättar att det här handlar om ordningsanvisningar som tappat sin funktion när medborgarna kört rätt in i dem.
Fastän skyltarna har knycklats till av krockar – de är milt deformerade, ska tilläggas – finns det en uppstudsighet och ovilja till underkastelse som förefaller ganska munter. Cirkeln av röda brandlarm i Sweet dreams of rythm and passion IV har samma lätta anslag men låter också ana virvlar av begär, destruktion och revolt. De tycks strömma åt olika håll och osäkrar betraktaren.
I utställningen möts von Hausswolff och Barbrosson i denna dubbelhet. På ett sätt är deras arbete avklarnat och tydligt – det går att se vad bilderna föreställer och vad föremålen är. Men bakom finns något fördolt, som om en dov kraft buffrar energi i mellanrummet mellan det som visas och det som är outtalat och som vi därför måste föreställa oss.
Som samtidskommentar är Samhällsutställningen 2 både oroande och mörk. Framför allt pekar den mot ovisshet, precis som mannen i bygghjälm i Utdrag ur samhället (utställningsversion) som pekar ner i en markbrunns rosa innanmäte, oklart mot vad.
Från nedre plan läcker ljudet från Attila Urbáns Inkallelseorder ut. Det är en gåtfull installation i dov belysning där pendellösa metronomer formerat sig i cirkel på golvet. Intill visas en videoprojektion där snurrande objekt varvas med metakommentarer om verket och betraktaren, följt av en mystisk figurs (en mänsklig metronoms?) långsamt avstannande trumspel. Det är inget som håller takten här.
Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist
Dalslands konstmuseum, Upperud 28, Åsensbruk, Dalsland. Pågår 5 september – 15 november 2026
