Det är märkligt. Marcus Hanssons utställning ser ut att kunna vara en boutique på Södermalm; på vänster sida två räcken med skjortor och tröjor, någon hoody, några kepsar. Längre in i nästa rum ett räcke kläder till, en affisch på väggen, en vykortssnurra, bildkonst på väggen bakom den, och när man kommer tillbaka till första rummet finns där även tre fotokollage på väggarna utan kläder. Jag får inget grepp om vad jag ser.
Kläderna är designade och beställda av konstnären, etiketten i nacken visar titeln, exempelvis Love Song. Motiv eller mönster är tagna från tidigare bildkonstverk av Hansson, man kan gå och leta upp det i böckerna och pärmarna som han har tagit med i utställningen Framtida restlager dåtida pestlager på ID:I. Verken kan vara betydligt äldre än plaggen, som också är ganska spridda i tiden som om det inte rörde sig om ett konstprojekt utan bara om en benägenhet att då och då göra sig en skjorta utifrån ett verk.
Folk kommer in och i deras frågande förblir det oklart huruvida de vet att det är konst eller om de intresserar sig för plaggen som plagg. Och vilken skillnad skulle det egentligen göra för svaren? Och hur som helst är ingenting till salu, inte ens de stora verken på väggarna. Även de är från olika tider, oklart om det finns något koncept eller röd tråd här. Det skulle väl vara det där med lager då. Det är besynnerligt att jag inte kan få grepp om det hela. Id:Is lokal är inte stor, men det känns som om jag irrar i en spegelsal, som om blicken bara studsade runt.
En konstant som diskret rubbar ens vanliga sätt att förstå världen är att Hanssons verk här tar sig massproducerade former, som han låter framställa enbart i enskilda original. Kläderna är måttsydda för hans kropp, även vykorten i ställen – snapshots från en strand under några somrar – är original, så varje bild finns enbart som ett enda vykort. De finns inte i någon annan utskrift. Det fångar lite av känslan i många av hans motiv: människor bara ser stereotypa och massproducerade ut, men lika fullt de ter sig avvikande.
Som den rödhåriga mannen i Paris 1992, som med mustasch och solglasögon lever ut till bords, så typisk, så märklig, och antagligen har han ingen aning varken om det ena eller det andra. Här finns han på underlägg till glas. Situationer ser banala ut och samtidigt är det någonting kanske obegripligt med dem: en kille som går ut i vattnat ser ut att just ha lämnat vattenskotern på stranden. Kanske oerhört dramatiskt, kanske är det inte hans skoter. Ett ovanligt vykortsmotiv. På något vis ter sig hela lokalen sådan nu; den gör en osäker – vilket bara i viss grad motverkas av att man tänker sig den som en installation.
Förvirringen förvärras snarare när man börjar koncentrera sig på verken på väggarna. Målningen vid vykortssnurran, Celebration parades #326, hänvisar nämligen inte bara till serien plagg som fått titeln Celebration parades, utan är själv ett skannat foto av en målning, printad på duk. Den målningen är i sin tur gjord bara för att Marcus Hansson ville göra en bok om sig själv som målare, vilket han inte är, så han var tvungen att på alla möjliga vis framställa saker som kunde passera för måleriska verk när de ”dokumenterades” för boken med samma titel som allt annat i den här paragrafen. Den trycktes 2023.
Det är som om man aldrig fick fast mark under fötterna här, samtidigt som mycket är så konkret, direkt och påtagligt. Som det nya verket ”Sto più avvelenato di loro”. Ett inramat färgfoto av ett svartvitt inramat foto av entrén till ett italienskt hushåll. Den svartvita känns som en bild från tidigt -70-tal, uppklistrad på en stor reklamplats, möjligtvis på en falsk yttervägg inne i ett köpcentrum. Där, på golvet framför bilden i bilden, lutad mot väggen har Marcus Hansson klistrat in ett foto på en bukett blommor. Men inte rakt av.
Kring stjälkarna på den fotograferade buketten har han virat ett litet tyg, och fäst det med nålar instuckna i ett underlag. Sedan har han fotat det arrangemanget, och skurit ut bilden exakt längs de enskilda stjälkarna och bladen. Och klistrat fast det på bilden i utställningen – detta märkliga tilltag, som man får lust att sätta fingret på för att förvissa sig om att det faktiskt är där, på riktigt, har i sig en stark tendens till att förvandlas till bild framför ens ögon, trots att man nästan vill tänka på det som en tvådimensionell skulptur.
Återigen, det enskilda är alltid väldigt mycket märkligare än det ser ut, varje handling faktiskt rätt mysteriös. Nära utgången står hans använda badtofflor, med ”beachen” i samma grafiska formgivning som på en del av vykorten från stranden. Helst skulle jag vilja sätta på mig dem och vandra vidare i hans förtrollade värld av oansenliga saker.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
ID:I, Tjärhovsgatan 19, Stockholm. Pågår 25 september – 11 oktober 2026
