Det finns konst som man bör se. Och det finns konst som man bör uppleva. Anders Rönnlunds skapande bjuder in till det senare. Blicken är bara en av vägarna in i det komplexa konstnärskapet som med en trotsig följdriktighet fortsätter gestalta universella frågor kring makt och förtryck, det stora i det lilla och kring människans vilsenhet i system som är större än hon kan greppa. Natur och kultur blir här spänningsfälten, som i likhet med tektoniska plattor rör sig långsamt, men som oundvikligen kolliderar ovanför jordens i alla bemärkelser heta kärna.
Utställningen Oppression i Konstakademiens spatiösa salar involverar flera sinnen. De stora installationerna är självständiga, men samverkar på ett mer intuitivt än definierat sätt. Stämningen till exempel … Det är många känslor som hinner rusa genom kroppen. Förundran, hänförelse, rädsla, skuld, vanmakt … Och hopp trots allt förstås.
För att kliva in i utställningen tvingas betraktaren att gå igenom en fascinerande passage. Ingenting för de som lätt drabbas av cellskräck eller lider av tafofobi. Fast här handlar det kanske mer om livets än om dödens mörker? Vi befinner oss i ett rum där väggar och det nedsänkta taket är täckta med brädor. Det förföriskt vackra skuggspelet, när ljuset tränger in mellan springorna, förstärker känslan av isolering. Är det så det känns att bli levande begravd? Det är kusligt suggestivt. Som om man var instängd i ett skyddsrum eller en fängelsehåla.
I texten till installationen (som just heter Oppression)påminner Anders Rönnlund om kärnkraftverkskatastrofen i Tjernobyl i april 1986. Under härdsmältan fanns ett tomt rum, som fylldes med sand av ditkommenderade gruvarbetare. Själv befann jag mig då någonstans i gråzonen mellan barndomens naivitet och tonårens sturskhet. Men den panik som spreds i min hemstad i södra Polen, cirka 70 mil väster om Tjernobyl, var som en oförutsedd knuff in i en vuxen verklighet, som man omedelbart och förgäves villa retirera från. Rädslan behöver inte vara rationell för att vara förlamande.
Flera av Ander Rönnlunds verk har kopplingar till faktiska händelser. Tiden är dock relativ i hans konst som förmedlar allmängiltiga sinnesstämningar. Världen framställs här som ett system av ömsesidiga beroenden, som ibland fungerar men ännu oftare kollapsar.
Ett annat utställningsrum har fyllts med bastanta behållare med vinklade stålkrampor. Även här är den taktila upplevelsen och referenser till fängelseanläggningar uppenbara. Stålnätsklädda burar på socklar av trä innehåller makulerade beslut. Tusentals pappersdokument, som passerat en dokumentförstörare, är en brutalt precis och samtidigt minimalistiskt vacker metafor över den byråkrati som istället för att ge tydliga strukturer och stabilitet uppenbarar sig i form av ett administrativt krångel och en återvändsgränd. I väggtexten kommenterar konstnären: ”1971 blev min bil inkallad till militärtjänstgöring, själv fick jag ingen inkallelseorder.”
Vatten återkommer ofta både som symbol och som material i Rönnlunds verk. Installationen Ode till en död tjärn består av ett invecklat system av slangar, mikrofoner och trummor ovanför en mörk vattenspegel. Verket eggar fantasin som det är (ett vackert trassel i arte povera-anda), men kommer helt och fullt till sin rätt när det aktiveras i ett performance och förvandlas till ett ljudinstrument.
Den mest hypnotiserande installationen är en kombination av teknik och teckning i en vattenbassäng. Med sin karaktäristiska sinnrikhet binder Rönnlund det tekniska och det organiska samman. Han har konstruerat en robotarm som tecknar med vattendroppar. Ljudet navigerar här blicken som följer försvinnande bilder. Det är så melankoliskt vackert och fjärilsvingelätt, som Benke Rydmans dans med en stor industrirobot. Ett gammalt vanitasmotiv gestaltas av Rönnlund på ett nytt sätt. Påminnelsen är densamma: alltings förgänglighet och vår egen futtighet i den ojämna kampen mot den mäktiga tiden.
Joanna Persman
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 22 augusti – 3 oktober 2026
