Som av en händelse såg jag under sommaren två olika versioner av Fredrik Wretmans skulpturala självporträtt, det där han sitter och mediterar som en annan Buddha. Både i Örebro och Borås finns han i stadsrummet, i större och mindre storlek. Som en maning till eftertanke.
Nyligen kom också den praktfulla och läsvärda monografin ”Looking for Alice Fine” (Art & Theory, 2026). En snyggt bildsatt genomgång av hela konstnärskapet, från de inledande rumsinstallationerna med vattenfyllda golv till hans sena små figurativa bronsskulpturer.
Dessutom finns det fortfarande lite tid att se de senares balansakter på höga podier i en imponerande installation på Artipelag (t o m 30/8). ”I C 3 D 2 (it´s all in your head)” behåller ändå ett intimt tilltal, när massor av dessa förunderliga människoväsen breder ut sig i museets stora sal. De övervakas av en tryckt Wretman-Buddha som med de tillhörande 3D-glasögonen på ger sken av illusoriskt djup. En fridfull gestaltning som på ett självklart sätt gestaltar skeenden i mikro och makro.
I sin konst strävar Fredrik Wretman mot dessa lägen av jämvikt. En inåtblickande harmoni och balans, symmetriska speglingar och upprepningar har präglat hans konstnärskap sedan starten på 1980-talet. Och även om där finns uttryck som vetter mot österländsk andlighet, har Wretmans konst mer av en skämtsam mångtydighet.
Ta bara den återkommande titeln ”Looking for Alice Fine”, som inte bara gett namn åt den nyutkomna boken, utan även till flera konstverk. Ett av dem möter läsaren redan på bokomslaget, och är ett foto av konstnären som stoppar huvudet – inte i sanden – men väl i en färgburk.
Kanske är det ett sätt att visa att konst handlar om att göra och betrakta, och att Wretmans konst handlar om hur just han betraktar det han gör. I alla fall tycks görandet inte beröra den yttre verkligheten i lika hög grad som iakttagandet av en inre. Särskilt med tanke på att han är avskärmad från världen där i burken, men också om man inkluderar undertiteln till utställningen på Artipelag – ”it´s all in your head”.
Konsten äger rum – den blir till – i betraktarens huvud. En gammal sanning, som tål att upprepas.
Monografins titel pekar åt samma håll. Även om ”Looking for Alice Fine” också kan läsas som ett kvinnonamn, är den snarare en omskrivning för sökandet efter lägen där allt känns bra – där ”all is fine”. I förlängningen blir konsten detta sökande, hur lugn man nu kan vara om man har huvudet i en hink.
Fast jag märker att mitt resonemang nog delvis tar udden av konstverket, som på ett mer direkt sätt skapar en bild i mitt huvud. Och det är en bild som inte går jämnt ut, men som funkar i alla fall.
För något öppnar sig under betraktandet av Wretmans konst. Han låter oss glänta på en flik av tillvaron som annars skulle förblivit dold.
Jag minns den svindlande känslan som framkallades av Wretmans golvinstallation på källargalleriet Sten Eriksson 1988. Även om nästan fyrtio år passerat sedan dess. En trång passage ledde fram till det vattenfyllda, nattsvarta och helt gummiinklädda golvet. Det som öppnade sig framför mina fötter framstod som en bottenlös grav. Taket blev golv i en perfekt spegling av rummet. Den kunde få vem som helst att tappa greppet.
Men vad var det egentligen jag betraktade?
I Gunnar Smolianskys dokumentation har verket en sällsam stillhet. Och i DN reflekterade Martha Meregalli vid tiden: ”Tänk om vattnet kunde veta om sig självt. Vattnet med sin yta, sitt djup och sin reflex. Vattnet; så genomskinligt och ändå så komplext.” En läsning som öppnade för att betraktaren iakttog vattnet som begrundade sig självt.
Även om processen bakom Wretmans verk kan vara komplicerad, så är uttrycket elegant och fjäderlätt. Kontinuiteten i hans existentiella försjunkenhet blir tydlig genom monografins rika bildmaterial.
Under försommaren pågick i Galleri Flachs källarrum en säregen bildvisning. Ett bildspel med Wretmans bronsgestalter kraftigt uppförstorade och i kontrastrik belysning. Långsamt rörde de sig kring sin egen axel. Släppte ifrån sig ett spöklikt ljus, som en sorts ogripbara hologram. Runt, runt snurrade de, i ett lugnt tempo, varv efter varv.
I en oavbruten rörelse, i en pågående förskjutning.
Magnus Bons
Fredrik Wretman ”Looking for Alice Fine” (Form: Waters Löwenhielm. Art & Theory Publishing, 2026). Fredrik Wretman ”I C 3 D 2 ( its all in your head)”, Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg (t o m 30/8)
