Det är en varm dag i tyska Gelsenkirchen, så svalkan när jag går in genom klocktornet är välkommen. St.Josef luktar som sig bör stearin. Det känns hemtamt. Upplevelsen av att träda in i en kyrka är sig alltid lik, hinner jag tänka innan jag efter några steg blir överraskad av en vägg i blå plast. Nästan hela den klassicistiska tegelbyggnaden från 1800-talet har täckts inifrån av materialet. En ny rumslighet har skapats ur det skulpturalt negativa samtidigt som något har förslutits och dolts.
Installationen Möglich Unvorhersehbar (2026) av konstnärsgruppen Penique Productions är ett av flera platsspecifika verk på Manifesta 16, som äger rum i tolv kyrkor i de sammankopplade statsbildningarna Essen, Duisburg, Gelsenkirchen och Bochum i hjärtat av Ruhrområdet. I St:Josef presenteras även den urbana vision som tagits fram av arkitekten Josep Bohigas. Genom en slags mindmap och en publikation åskådliggörs de utmaningar som regionen står inför: hög arbetslöshet och fattigdom (Gelsenkirchen räknas som en av Tysklands fattigaste städer) och en förgiftad natur bland annat. Men bilden är inte odelat negativ; det forna kolgruvesamhället har i flera avseenden lyckats förvalta arvet av en socialt och ekologiskt hållbar kvartersstruktur som guds hus var en central del av.
I Manifesta 16 används främst avkristnade kyrkor från det sena 1900-talet, varav vissa har stått tomma i åratal. Några har fått eller ska få en ny funktion som kulturcentrum, mötesplats för grannskapsföreningar eller som i ett fall, en dockfabrik. De heliga – och oftast arkitektoniskt intressanta – rummen blir till symboler inte främst för religionens försvinnande, utan snarare för ett samhälle som står mitt i en rad sammanlänkande förändringar.
Resultatet blir, befriande nog, frånvaron av nostalgi och så även när det blickas bakåt. Många verk stannar vid de lokala historier som skaver och lyfter fram de människor som uteslutits ur berättelsen om Ruhr. Kvinnorna, barnen och de från andra länder invandrade arbetarna både skildras och får tala själva. Framförallt i Gelsenkirchen visas mycket socialrealistisk konst gjord med små medel, som mindre oljemålningar och trätryck och med motiv från såväl bruket som hemmet.
Ett fint exempel bland många är oljemåningen Eine Akkordarbeiterin in der U-Bahn (1983) av Mehmet Aksoy, utställd i stadens Thomaskirche. Ett koloristiskt porträtt av en kvinna i sjal som slumrat på tunnelbanan. Tanken går osökt till svenska Birgit Ståhl-Nybergs skildringar av kvinnor i lokaltrafiken från ungefär samma tid.
Ett favoritverk med historiskt anslag är annars Pinar Öğrencis film Glück auf in Deutschland (2024), som visas i St. Anna i Bochum. Filmen inleds med ett citat ur reportaget ”Der Rauch Verbindet Städte” från 1926 av Josep Roth översatt till turkiska och uppläst av konstnären. Orden ackompanjeras av arkivbilder från efterkrigstidens Essen. Fotografierna visar ett landskap med oräkneliga rykande skorstenar och människor på väg. Roths text beskriver vackert rastlösheten och utsattheten i en stad utan centrum. Öğrenci intervjuar sen forskare och anhöriga som berättar om den starka identifiering med gruvan som fanns i området.
Arbetsmoralen var hög, liksom utbredningen av astma, bronkit och stenlunga. Särskilt utsatta, inte minst för vårdens negligering, var den höga andelen migrantarbetare varav flera under 1900-talet varit barn och tonåringar. Glück auf in Deutschland är allvarstyngd och gjord med måttfullhet. Ett inslag som skapar dynamik är ett slags animerade collage där gruvarbetarnas dammtäckta ansikten eller gymnastiserande ungdomar ställs mot kolkranarnas profiler. En i det närmaste dadaistisk markering mot löften om framsteg och välfärd i industrialismens namn.
Mitt samlade intryck är att Manifesta 16 försöker förmå oss att rikta blicken mot det vi inte vill se, och då inte bara på ett tematiskt plan. Flera verk tar utgångspunkt i vad man skulle kunna kalla ett mellanrummets estetik. Så sker till exempel i Luc Tuymans Kino (2026), i Christ-König i Bochum. Ett trettiosex meter långt fotografi av en målning med samma dimensioner avbildar himmelsblå molnskyar och sekelskiftesfasader. Det är välbalanserat så till den grad att tankarna går till den italienska renässansens takmålningar. Men Tuymans vore inte Tuymans om skönheten inte hade en baksida: fresken är sammansatt av frekvenser ur Leni Riefenstahls Viljans triumf, men inte de ikoniska nazistsymbolladdade scenerna utan transportsträckorna däremellan.
I samma kyrka har Aline Bouvy tagit fasta på de kläder och objekt som lämnats kvar i sakristian efter avkristnandet. Installationen The lore of us (2026) förskjuter med små förändringar upplevelsen av detta heliga backstage. En röd plexiglasskiva har ersatt en skåpdörr som annars täcker de upphängda mässhakarna. I en av hyllorna står nattvardsvinet misstänksamt nonchalant uppställt med andra småprylar, och de tolv kupade symmetriskt framlagda skulpturerna av en öppen hand – jag frågar mig vilken typ av ritual de är tänkta för.
En liknande mystisk ton slås an i Mona Hatoums Electrified (St Gertrud) (2026) installerad i ett dunkelt vindshörn i St. Gertrud i Essen. Ett par stolar, ett durkslag, ett rivjärn och andra köksobjekt hänger ner från taket. Längst ner sitter en glödlampa som knappt lyses upp av den svaga ström som går genom skulpturen. Verket känns varken gammalt eller nytt; det är samtidigt några gamla möbler och ett helt nytt objekt. Det är varken ljust eller mörkt där jag står. Jag känner en svag ström av hopp eller kanske förtvivlan genom min kropp.
För mig är det med dessa rumsligt delikata och kroppsnära installationer som Manifesta 16 får en verkligt relaterbar form. De många lagren av historia och politik som synliggörs transcenderas genom kyrkans förändrade natur. Mina sinnen och minnen, men också min nyfikenhet, aktiveras. Frågor som väcks är vad jag själv behöver för att känna mig trygg och för att utvecklas – i mig själv och tillsammans med andra.
Silver Carlsson
Manifesta 16 visas på flera platser i Duisburg, Essen, Bochum och Gelsenkirchen, Tyskland, mellan 21 juni – 4 oktober 2026
