Nionde upplagan av Borås konstbiennal går i år av stapeln på Konstmuseet och i stadsrummet – och dessutom medverkar även Textilmuseet, för andra gången. Att jag inleder mitt besök just där har också att göra med temat: ”Warps & waves in the fabric of time”. Alla konstnärer har på olika sätt utgått från stadens textilhistoria.
12 konstnärer från ett tiotal länder deltar och några konstverk finns också i centrum av staden. Att låta Borås industriella arv färga biennalen är både intressant och smart. I såväl katalog som utställningstexter är det tydligt att just väven står i centrum: den fysiska tygväven på våra kroppar och som konstnärlig metod hos flera av konstnärerna, liksom den metaforiska väven mellan nu och då.
Föga förvånande är de flesta konstverk textila till uttrycket. På Textilmuseet lotsas besökare via biennalens rosa färgtema in i den stora salen, förbi en trevande och tafatt presentation av Kalle Hamms teoretiska verk ”Colour theory by plants”.
Salens tajt placerade verk tycks omringa Marcia Harvey Isakssons ”Stretching the cord”, biennalens höjdpunkt. Harvey Isaksson har format en sorts tribunal av sex olika vävstolar från olika kulturer i Västafrika, Europa och Sapmí. En handspunnen, knotig ulltråd löper mellan vävstolarna vars skuggor kastar nya trådar på golvet.
Enligt verkstexten står vävstolarna som ”vittnen till industrins uppgång och fall”. Men även vi besökare är vittnen, och kanske även jury i den rituella rättegång som utspelar sig i Harvey Isakssons verk. En rättegång om textilindustrin? Om den utnyttjade arbetskraften? Många teman får plats här. Och har man nyss sett dokumentären ”H&M Dynastin” på SVT Play blir verket ännu mer träffande.
Längs en hörnvägg vecklar Terike Happojas videoverk ”The river, rivers” ut sig med Viskansom flyter genom Borås och årstiderna som motiv. Ett sätt att lyfta både vattnets lugn, dess energikraft och status som textilindustrins mest slösaktiga ingrediens.
Där skärmen slutar tar Sohorab Rabbeys långa textilinstallation vid. Den hänger från taket och samsas med delar från hans verk ”Amphibian myths of an unseen river: Viskan, Turag and other beings”. Bildvävarna är fascinerande sammansatta. Som en hybrid mellan flätning och teckning berättar de bland annat om flodsamhällen i Bangladesh.
På väg ut möter vi igen Kalle Hamms verk. Och det är synd att det inte kommer till sin rätt bättre, för idén är intressant; att knyta ihop stadens industriella knutpunkter med planteringar av växter som ofta används inom tygfärgning. Men att lämna museet och uppsöka dessa planteringar blir en antiklimax.
För att tråckla sig genom staden och sedan hamna framför en rosa informationsskylt med blott en QR-kod till hjälp är som sagt tafatt. På Textilmuseet finns ett pedagogiskt inslag i konstverket i form av en cirkulär färglära där även de planterade växternas egenskaper förklaras. Ute i stadsrummet är det som om konstverket tappat tråden istället för att vävas ihop.
Vidare till Borås konstmuseum, biennalens huvudman. Här visas samma konstnärer igen, med andra verk från i stort sett samma serier, plus några nya tillägg. De två institutionernas rum går därmed att läsa från två håll. Det ger en fin utveckling att konstverk delas upp mellan museerna i olika kapitel. Det bygger vidare på temat om att många små delar bildar en helhet. Många trådar blir en väv, många händer blir en industri, många viljor om vinst blir en exploatering som blir ett maktmissbruk – och så spinner hjulet vidare.
En klibbig hinna av miljöförstöring och koloniala system lägger sig över staden och biennalens besökare. System som på många sätt är lika aktiva då som nu. Den politiskt laddade atmosfären växer också eftersom varje konstverk är politiskt i sig.
Dessutom har den moderata Borås-politikern Marie Joreteg kritiserat ett av verken i biennalen, Terike Happojas flaggverk ”Socialism for all Animals” som hänger över Österlånggatan. Flaggorna har en klassisk affischestetik om djurs rättigheter. Jag har svårt att se vad som skulle vara radikalt med vajande färgglada flaggor, det är väl som vilket inslag som helst under vilket valår som helst – och tyvärr rätt tråkig konst.
I år upplevs stadsrummet som rätt tomt och tamt, jämfört med förra biennalen 2024 då man tog tag i det offentliga rummet på ett mer ingående och intressantare vis.
Det är en melankolisk biennal fylld av pekpinnar och oro. Dödssynderna lättja, frosseri och girighet märks överallt men också ett försök att visa vad den lilla handen har skapat och fortfarande kan skapa. Jag lämnar Borås med biennalens röst i örat: jorden blöder och det är vårt fel.
Karin Frid
Borås konstbiennal *6pågår 30 juni – 27 september 2026
