Vad blir kvar när en människa som stått oss nära gått bort? När tiden vindlat vidare, minnena gradvis blivit blekare och hålet som den fysiska frånvaron efterlämnat förlorat alltmer av sin tydliga karaktär. Utifrån djupt personliga erfarenheter tar sig Gunilla Klingberg an denna fråga med sin nya utställning ”Pulse”.
Hon är en av Sveriges mest stilsäkra konstnärer, vars knivskarpt realiserade installationer kombinerar kontrasterande formvärldar, från kommersiella logotyper till andliga symboler. Resultatet är alltid snyggt, men emellanåt lite reserverat. Dock inte denna gång, ”Pulse” är hennes hittills mest personliga utställning.
Hantverket är dock fortfarande i närmast industriell toppklass. Silkscreentryck, stansad metall, frottage – allt sitter som hand i handske. Men den oklanderliga tekniken bär fram en mänsklig skörhet som bara kan återfinnas hos den som letar sin egen väg genom sorgearbetet. Med inspiration från Jane Bennetts resonemang om ”vibrant matter”, tingens egen inneboende vitalitet och agens, gör hon en närläsning av den bortgångnes avtryck i den fysiska världen.
Stora silkscreentryck närstuderar bilder av plagg, vars sömmar bär spår av den som burit dem. En serie frottage på papper utför en meditativ utforskning av försvunna fingrars rörelse över datorns tangentbord.
I hela utställningslokalen hänger skärmar från taket, vars struktur består av palindromen DÖD, återupprepat rad för rad. Skärmarnas placering gör att vi inte kan läsa av de övriga verken på förstrött avstånd. Vi tvingas nära, där dialogen förs genom viskningar. I det inre gallerirummet fullbordas resan: ett flyttblocks långsamma rörelse förevigat med smält aluminium, den mest återvunna metallen på jorden. Tomrummet där vi en gång levde kanske inte är tomt. Det är en plats för återvändande och vila i varandras närhet.
Anders Olofsson
Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, Stockholm. Pågår 21 maj – 18 juni 2026
