Ett av de starkare intrycken jag får med mig från Konstfacks pågående vårutställning är studenternas vilja att berätta och försöka skapa sammanhang. Det handlar ofta om historier som rör familjen, släkt och vänner eller mer eller mindre tillfälliga bekantskaper. Det känns som om det finns en påtaglig vilja att förstå världen genom att närma sig den lilla berättelsen, den privata erfarenheten genom materialet och de enskilda föremålen. Eller i alla fall ha det som en utgångspunkt. Dessutom kan jag konstatera att det figurativa och berättande måleriet fortfarande står sig starkt.
Vilken riktning den ständigt närvarande trenden kommer att ta i framtiden ska bli spännande att se. Kanske kan Anton Ströbecks målning ”Sign” med två svarta pilar som pekar åt varsitt håll ses som en påminnelse om att det finns olika vägar att gå. Annars utgör Aron Bergstrands tre målningar ett lockande blickfång i det första och största rummet på Konstfack. Motiven med unga personer samlande i en skolsal eller liknande, en pojke vid en strand och några båtar uppdragna på en annan, bär på någonting som jag vill veta mer om.
Filippa Fribergs tre målningar ”The Drummer” – varav en är betydligt mindre än de två andra – blir till en hel berättelse med sina finstämda detaljer. Även i masterstudenten Carli Halvars textil ”De tröstlösas kör” finns en vilja att genom materialet kommunicera, även om uttrycket är ett annat och mer humoristiskt trots att alla bokstavligen gråter. Även Alice Levin, kandidat i textil, slår i sin installation ”Glesbygdsglöd” med bildörrar och vävnader ett slag för det lättsamma tilltalet utan att ämnet förlorar sin skärpa. Bil- och landsbygdskultur och vardagliga drömmar i ett.
Hemmet och vardagens tillvaro är också påtaglig i Hedvig Ingvarssons målningar ”Glimt” av nästan tömda interiörer och exteriörer som verkar vänta på något – oavsett om det är en händelse eller ett objekt.
På Konstfack vid Telefonplan kan det ibland vara svårt att rent visuellt skilja de olika facken från varandra, vilket även är en styrka som de båda curatorerna Abir Boukhari och Ulrika Flink utnyttjat. Ta bara de gråa ”Blindbilderna” med vägar, landskap eller med motiv hämtade från övervakningskameror eller privata filmer av Vanja Hamdahl (kandidat, textil). Att de är vävda förstår jag först efter att ha trott mig fångats av en serie närmast spöklika målningarna i något fluorescerande eller reflekterande färg.
Konstkandidaten Ella Azcárate Lindblom visar en film med två dockor som befinner sig i en rad omsorgsfullt utformade och detaljrika rum. Bara ett av många verk som kretsar kring minnen, relationer och berättelser, och som dröjer sig kvar även efter att jag lämnat de 178 studenterna vid Telefonplan för att ta del av mastersstudenterna i konst som ställer på Färgfabriken och intilliggande Plattform Stockholm.
Här är det sammanlagt fjorton masters som tillsammans ger flera övertygande exempel och en bred bild av samtidskonsten. Från videofilm och storskaliga skulpturer till figurativt måleri via konceptuellt stringenta installationer. Kristina Mallas ”Power lines” är en visualisering av överflödet av information. Härvan av kablar, keramiska vardagsobjekt och utdrag ur chattar och liknande gör en hotande kommunikationskollaps påtaglig.
Den kontrasteras fint mot både Simon Lezbedis och Liv Melins konceptuellt genomtänkta återskapande av platser och minnen. Ofta på gränsen mellan det privata och det offentliga, som i Melins mörka väggar uppbyggda av keramikplattor i olika nyanser. Eller i Viola Sparres säkert utförda målningar av vardagliga interiörer med bland annat ett kök där en ung kvinna ligger på golvet med armen utsträckt. Hon är närvarande, men ändå på ett tydligt sätt alienerad i tillvaron.
Inne på Färgfabriken är Arvid Staafs båt- eller flottliknande installation med något sorts djur som passagerare ett av de mer stökiga inslagen. Medan Sara Melins ”Utdrag”, fyra byrå- eller kökslådor på rad är ett försök att genom katalogisering bringa ordning bland de allra mest vardagliga ting som vi omger oss med.
André Córdova Rudstedts ”Nocturnal rites” är en charmig och livsbejakande video, bestående av material konstnären filmat själv under några år i Barcelona för ungefär tio år sedan. Att den visas bredvid Elin Svanelinds båda målningar ”A tangle of tender hunger” understryker längtan efter såväl samhörighet som kärlek. På väg från Färgfabriken letar jag upp Italo-disco låten som spelas ”Nocturnal rites”. Och med Clios ”Faces” från 1985 i hörlurarna känner jag mig övertygad om att årets examenselever från Konstfack verkligen har något att berätta om tillvaron.
Thomas Olsson
Konstfack, Telefonplan. Platform Stockholm och Färgfabriken, Liljeholmen. Pågår 13 – 24 maj 2026
