När Gittan Jönssons arbete visas på Dunkers kulturhus i Min stund på jorden är det inte enbart en retrospektiv utställning av ett konstnärskap som sträcker sig över fem decennier. Det är också ett stycke svensk samtidshistoria som reflekteras i verken, från det politiskt radikala 1960-talet, kvinnorörelsens framväxt och kärnkraftsdebatten till flyktingvågen 2015 och krisen i Svenska akademin.
Sedan tiden på Konstfack var Gittan Jönsson involverad i flera landmärken i 1970-talets svenska kulturliv, som Mah Jong, albumet Sånger om kvinnor, Historieboken, Marie-Louise Ekmans (då De Geers) tidiga filmer och utställningen Vi arbetar för livet. Successivt tog måleriet allt större plats och det är som bildkonstnär Jönsson är mest erkänd idag.
Självklart fanns hennes verk med i den uppmärksammade utställningen Konstfeminism, som samlade Sveriges feministiska konst från 1960-talets slut, och som öppnade för första gången på just Dunkers för tjugoett år sedan. En hemkomst i dubbel bemärkelse, om man så vill, eftersom Gittan Jönsson är född i Helsingborg, men också bott i Stockholm, Berlin och Brantevik.
Den expansiva rörelsen ut i världen är inte den enda hos Gittan Jönsson. Konsten verkar också ständigt leta sig in i livet. Vardagen och de nära relationerna får ta plats, precis som hos många andra feministiska konstnärer i hennes generation. Ett barns födelse fångas med text och teckningar som detaljerat återger hela förlossningsförloppet, familjens häng hemma i soffan genom åren gestaltas i målningar (installerade ovanför själva soffan som också finns med i utställningen) och modern dyker upp bredvid Frida Kahlo i delvis abstrakta målningar.
Verken i Min stund på jorden blir på så sätt redogörelser för en konstnärlig position: här står jag i relation till världen och det som pågår i den. Både den inre och yttre världen framträder med skarpa konturer. I Superkvinnans vrede flyger en gudinnelik kvinna fram över ett uppbrutet landskap med mjölken sprutande ur brösten som bomber. Målningen har sin upprinnelse i hur en graviditet sammanföll med kärnkraftshaveriet i Harrisburg 1980.
Här finns verk med titlar som Ska man ta p-piller eller bli med barn (1975) och Imperialismens slemmiga bläckfisk (2018), som pekar ut en stadig kurs åt betraktarna men som inte lämnar så mycket utrymme för deras egna läsningar. Nu är det tvetydiga och ambivalenta kanske inte Gittan Jönssons styrka men inte heller hennes främsta ärende.
Det verkar snarare vara att ställa kritiska frågor i en ständigt pågående dialog med sin omvärld. Jag uppskattar när hennes arbete gör detta, samtidigt som det öppnar sig för något mer sökande. Det framträder främst i färghanteringen, abstraktionerna och de musikaliska kompositionerna.
En snirklande linje söker sig fram både över målningar och utställningens väggar, som en prövande melodislinga som binder ihop verken. Är det improvisation? I serien Sonat för tusch och preparerat piano (2002-05) har musik översatts till tuschmålningar där svarta linjer och plumpar skapar sitt eget notsystem på vitt papper. Det går att ana något annat här, en lekfullhet och lust som nyfiket följer med i en rörelse den försöker förstå alltmedan den pågår.
De konkreta omvärldskommentarerna och de sökande abstraktionerna framträder som skilda spår, nästan temperament, och bildar olika skikt i Gittan Jönssons arbete. Ofta på ett konkret sätt, som när en tecknad dammsugande kvinna dyker upp i den annars abstrakta målningen Dammsugerskan. Figuren har återkommit i olika skepnader sedan 2003, som en hänvisning till hur kvinnligt kodat arbete alltjämt undervärderas.
Men när dammsugerskan serieproduceras i porslin har jag reservationer. Hon finns som Nefertiti, Moki Cherry, Angela Merkel, Yulia Navalnaja, Sjörövar-Jenny, Suzanne Brøgger och Greta Thunberg, fast gestaltad i samma schablonlika form. Här skapas ett löst sammanfogat kollektiv av girl power som jag undrar om det har så hemskt mycket mer gemensamt än sin könstillhörighet och plats i ett kollektivt medvetande.
Betraktat ur ett politiskt perspektiv – som torde vara viktigt i det här sammanhanget – finns det avgörande skillnader mellan individer, vad de vill och står för och vilka förutsättningar de har. Om dessa förminskas avskrivs deras politiska kraft, låt säga i fallet Greta Thunbergs och Angela Merkels ambitioner. Det är nog bra om inte ens formen antyder en sådan utjämning.
Min stund på jorden vittnar likväl om ett konstnärskap som lyckats omfatta det lilla livet och samtidigt ta ett bestämt kliv ut i världen, med både skratt och vrede.
Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist
Dunkers kulturhus, Kungsgatan 11, Helsingborg. Pågår 14 mars – 6 september 2026
