För många år sedan skiftade Jörgen Svensson fokus på sin konstnärliga praktik, bort från de sociala situationer och deltagarbaserade verk som dittills varit hans signum, till bild och måleri. Förflyttningen kan verka radikal men blicken har fortsatt varit fäst vid hur människor inrättas i ett samhälle, och klasskillnadens anatomi. Hans egen uppväxtmiljö, den värmländska bruksorten Skoghall, har varit en återkommande fixpunkt.
I den mån Skoghall är närvarande i utställningen Lost land på Varbergs konsthall är det mer som genomsnittlig bruksort än som bestämd plats. Det samhälle som reser sig bortom blomsterfältet i målningen Söndag, med kyrkan och fabriken som tronande auktoriteter i mitten, hade varit lika möjligt i industrialismens Gästrikland eller Norrbotten. Det är denna miljö som hela utställningen spänner sig mot.
Konsthallens rum är luftigt installerade med två stora kartformade mattor på golvpodier, omgivna av målningar där akrylfärg anlagts på bomullsdukar med injektionssprutor och kanyler. Färgen lägger sig i tunna stråk ovanpå tyget och skapar ett måleri som ger en illusion av att vara broderi. Tekniken ska anspela både på konsthantverkets starka ställning i bruksorten och på det drogmissbruk som skördade offer där under Jörgen Svenssons uppväxt.
Båda är klassfrågor – den borgerliga finkulturens konst nådde aldrig bruksortens kärntrupper och på 1970-talet var det arbetarnas ungdomar som heroinet snärjde i beroende. Sprutornas koppling till missbruk är säkert viktig i arbetsprocessen men jag kan inte se att den är avgörande i betraktelsen av verken. Det är däremot de fläckar som uppstått på de ogrundade bomullsdukarna i kanten mot ramen, som antyder hur händer har greppat och lyft dem. Solkiga spår av ett arbete som vägrat förbli osynligt utan letat sig in i konstverken.
Estetiken har drag av förmoderna kartor, allmogens dekormåleri under 1700- och 1800-talen och det textila handarbete som kvinnor i generationer producerat i och för hemmet. Associationerna kommer ofta från dessa håll samtidigt och drar mig bakåt i tiden till en symmetrisk och platt bildvärld utan anspråk på att återge en tredimensionell verklighet, men som är detaljerad och driven av viljan att veta, förstå, ordna och kontrollera. En avklarnad och sammanhållen värld som ritar upp tydliga avgränsningar mot det som finns utanför.
Kyrkan och fabriken, stående inslag i målningarna, är exakt likadana. Där kyrktornet kulminerar i ett kors toppas fabriksskorstenen med en rökpuff. Så är också samhällena i West village och East village ordnade – byggnaderna är arrangerade i samma klunga, granarna står i givakt, sjön på andra sidan – fast de är spegelvända varandra.
Även i mindre skala är bildelementen ofta generiska, där har alla granar samma form och storlek, liksom alla fåglar i målningen Birds. De framstår mer som dekorativa tecken för ”gran” och ”fågel” än faktiska representationer av dem. Här uppstår en glidning från bild till tecken som leder vidare mot språk.
Just språket tycks vara den brännande punkt där ordningen riskerar att spricka. Serien Brev till en far omfattar fyra dukar med darrig skrift och många överstrykningar, som om försöken att förmedla något hela tiden blivit fel. Handstilen är yvig och spretig och det är lätt att föreställa sig en hand som både forcerar skriften samtidigt som den inte riktigt vet vad den ska skriva. Mot allt det ordnade i utställningen ställer sig denna ”text” som verkar vara skriftspråk men mest bara härmar det, omöjlig att avkoda och läsa.
Texten framstår å ena sidan som ett uttryck för vilja, den enskilda människans försök att formulera något eget, vilket hela tiden misslyckas och släcks ut i Lost lands likriktade universum. Å andra sidan dyker texten också upp i bilder som anspelar på kunskap eller vetenskap, som i klassificering av färger och blommor. Där blir den ett språk som är så stort i orden (men litet på jorden) att det inte alls kan förstås.
Med titeln Lost land antyds en plats som förlorats både som tillhörighet och territorium, närheten som en gång var har bytts ut mot nuets distans. I konsthallens mindre rum hänger en målning som skiljer ut sig och som tycks inta en nyckelposition. Orden ”Jesus, Artist, Judas” upprepas i olika följdordning på vad som liknar ett linjerat ark. Här och var syns ett ditklottrat dystert ansikte med långt hår och skägg. Denna figur verkar peka ut en plats som det oläsliga språket kan komma från; konstnären som både försöker formulera något eget och som riskerar att tala över huvudet på andra och inte bli förstådd – en frälsare och förrädare i samma bohemiska skepnad.
Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist
Varbergs konsthall, Engelbrektsgatan 7, Varberg. Pågår 7 februari – 3 maj 2026
