Det doftar jord och ogräs inne på Lilith Performance Studio. Bland nässlor och tistlar rör sig ett gäng tondöva sångare. Var för sig och tillsammans sjunger de om saker de aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Barnsjukdomar de aldrig haft. Instrument de aldrig lärt sig spela. Att de aldrig riktigt vetat när det är dags att sluta. Det osannolika i att de någonsin kommer att bli inbjudna till sin gamla skola för att berätta vad de gjort av sina liv.
Litauiska Lina Lapelytės verk ”Study of slope” är som en absurd korsning av en rituell mässa och ett drivhus. Men det är varken fråga om uppbyggliga predikningar, skönsång eller blomsterodling. Varje erfarenhet sångarna delar med sig av definieras av en negation, av frånvaro och brist. Motsatsen till vår tids vässade cv:n, framgångsfixering och sociala mediers skrytkultur.
Mina förväntningar var höga. Lapelytė är en av konstnärerna bakom klimatoperan ”Sun & Sea” som 2019 gav Litauen priset Guldlejonet för bästa paviljong på Venedigbiennalen. Två år senare ringlade köerna långa när verket med sandstrand och operasångare intog Malmö konsthall. Jag gillade båda uppsättningarna enormt. Det konstgjorda paradiset i skuggan av klimatkrisen var surrealistiskt, oroande och betagande.
I jämförelse är ”Study of slope” betydligt mer avskalad och begränsad. Ett vildvuxet landskap av små kullar och gångar fyller hela lokalen som badar i ett skarpt vitt ljus. I den fuktiga och varma luften trycker publiken längs väggarna. Man får lov att gå genom den snåriga terrängen, men de flesta blir stående i myllan eller slår sig ner på en bänk.
Kören består av en brokig samling karaktärer, rekryterade genom en öppen utlysning efter personer ”utan musikaliskt gehör”. De är både individer och ett kollektiv, agerar ensamma och i grupp. Några är helt unga, andra präglade av livet. Vissa har enkelt formgivna dräkter, andra bär vanliga kläder och smälter lätt in bland publiken. Just att de ibland går förbi helt nära eller slår sig ner intill dig får gränsen mellan aktörer och åskådare att luckras upp. Som så ofta hos Lilith blir publiken en del av performancen: rumsligt, kroppsligt och psykologiskt. Vi betraktar men blir också betraktade.
Texterna som kören sjunger är hämtade ur den brittiska författaren och konstnären Sean Ashtons roman ”Living in a land”. I denna fiktiva självbiografi beskriver berättaren enbart saker som hen aldrig gjort och sannolikt aldrig kommer uppleva, från det mest triviala till det existentiella: ”It is unlikely, is it not, that I shall ever know my own mind.” Även något så vardagligt som att aldrig ha tagit fel avfart från autobahn får något ödesmättat över sig, med inslag av absurd komik.
Upplevelsen är på samma gång fängslande, meditativ och monoton. Det blir aldrig någon högljudd kakofoni, ingen skärande falsksång. Sången påminner mer om ett mantra, en bekännelse eller besvärjelse. Dissonansen är konstant men dämpad och förlösningen uteblir. Likväl finns det en poäng i frustationen som byggs upp under de fyrtiofem minuter som körens loop pågår.
Rannsakandet tränger långsamt inåt. Vad har jag själv gått miste om? Vad är ogjort och för alltid utom räckhåll? Det finns något rörande över detta mänskliga tillstånd av ånger och besvikelse. Man får sällan någon bekräftelse på att man valt rätt i livets vägskäl. Däremot är det alltför lätt att känna igen sig i körens unisona mässande: att vara på fel plats vid fel tid. Jag blir inte knockad denna gång. Men Lina Lapelytės körverk i nässeldjungeln berör på ett oväntat lågmält och enträget sätt.
Carolina Söderholm
Lilith Performance Studio, Bragegatan 15, Malmö. Spelas fre–sön, 14 november – 7 december 2025
