Hur länge har den där stolen stått där och varför har någon övergett ett par gymnastikskor mitt på trottoaren? Och har det alltid suttit en övervakningskamera där i hörnet? Vad är det egentligen som gör att vi lägger märke vissa saker men inte andra, när vi rör oss i stadsrummet. Varför och vilka berättelser som förblir dolda är naturligtvis svårt att svara på. Ett möjligt svar ges emellertid under några höstmånader på Fullersta gård i Huddinge. Eller om inte ett svar så i alla fall ett inspirerande sätt att närma sig och förhålla sig till det vardagliga och lätt förbisedda.
Där har curatorn Olga Krzeszowiec Malmsten bjudit in fem konstnärer som alla har en förmåga att se såväl detaljer som strukturer på de platser de närmar sig i sina respektive konstnärskap. För visst är det som hon skriver i utställningsfoldern att det enda sättet att orientera sig när kompassen inte fungerar och nålen bara snurrar runt är att försöka förlita sig på sig egen närvaro i rummet. Helt enkelt använda sin blick och alla de andra sinnesintryck för att orientera sig och skapa såväl inre som yttre kartor. Eller bege sig ut i det offentliga rummet för att skapa egna rutiner eller avslöja andras.
Som Sofia Hultén när hon i videoverket ”Truckin”, 2015 bestämmer sig för att under en promenad till synes slumpmässigt byta de sneakers som hon för tillfället har på sig till de hon hittar. Liknande iscensättningar av iakttagelser, drömlika eller surrealistiska detaljer arbetar även Magnus Thierfelder Tzotzis med när han i fotografierna ”Detaljer från en promenad” riktar sin kamera mot en husfasad eller någonting annat som fångat hans blick i Sverige eller Grekland.
Varifrån däcket som syns i ”Vi rullar” kommer eller om det har något mål förblir osagt. Istället är det själva rörelsen mot det slitna betonggolvet som betonas och inte dess avsikt. Fåglarna som sitter eller kretsar kring en telefonkabel i ”Som en fågel/Like a bird” framstår här som lika omedvetna som medvetna betraktare av allt som pågår i rummet. Den billiga plaststolen med en sten som vi ser markera en plats längs en grekisk gata i ”monobloc” blir hos Thierfelder Tzotzis både ett readymade och en hyllning till alla förhandlingar som pågår i stadsrummet.
Ännu mer påtaglig i sin avgränsande rumslighet är Mourad Kouris ”Att rita en linje” från 2018. För några år sedan stod betongblocken och glasskärmarna oroväckande i Nikesalen på Konstakademin i samband med Konsthögskolans avgångsutställning. Nu skärmar de av utsikten mot trädgården från det största rummet på Fullersta Gård. Fotografierna av övervakningskameror förstärker intrycket av en plats fylld outtalade viljor.
Sofia Hulténs skorstensliknande skulpturer ”Shimmy shimmy shaved air” av tegelstenar och blekta jeans och Ulla West myllrande och fascinerande kartor och collage bidrar till en påtaglig kroppslighet i mötet med avspärrningsskärmarna. Att följa Wests linjer och läsa anteckningarna och textfragmenten hon citerar i sina kartläggningar, förflyttar mig både i tid och rum på ett sätt som väcker nyfikenhet.
Samma drivkraft till att förstå eller läsa av sin omgivning finns i Hassan Khans svartvita film ”Blind ambition” från 2012 där vi möter ett par disparata situationer som alla utspelar sig i Kairo. Vardagliga möten och diskussioner som har iscensatts av såväl unga som äldre aktörer. Det som gör skildringen av miljonstaden Kairo så speciell är att Khan helt uteslutit stadens brus och ljud och istället koncentrerat sig på den inspelade dialogen.
Därför tillför det verkligen någonting till helheten när det repetitiva ljudspåret från ett av Magnus Thierfelder Tzotzis videoverk läcker över till de angränsande rummen. Inte bara då utan genomgående skapar ”Spinning needle, broken compass” samband som bara kan uppstå om vi lyssnar och ser oss omkring. I vardagen och som här på en konstutställning.
Thomas Olsson
Fullersta gård, Fullersta gårdsväg 18, Huddinge. Pågår 20 september – 21 december 2025
