Utställningsrummet är mörklagt och delat av en vägg, det svarta taket och väggarna sluter sig kring besökare och verk. En film sänder ut ett ryckigt ljusspel från höger och resten av rummets väggar är klädda med fotografier. Fotografi – både rörlig och stillbild har förmågan att gestalta ett innan, ett före som gör något med det som kommer efter. När ett skeende fixeras kan tiden sättas ur spel – jag tänker på familjebilder, där vi själva, som inte vet ett jota om vad som komma skall, blickar tillbaka på oss som tittar och som vet.
Laia Abril har bjudit in Emily Jacir och Teresa Margolles till ett gemensamt projekt på Moderna museet under titeln Vad som finns kvar. Konstnärerna visar varsitt verk och arbetar alla forskningsbaserat och delvis dokumentärt. De tre verken vävs samman tematiskt och av utställningens titel – ett trevande påstående som rymmer frågan: Vad finns inte kvar? Alla tre använder målmedvetet konsten som metod att rubba vårt vanemässiga sätt att se.
Katalanska Laia Abril visar fotografier och texter ur verket On rape som är en del av det större projektet A history of misogyny. Stora svartvita rektangulära fotografier av kläder i nära naturlig storlek lyses upp i mörkret. Ovanför bilderna finns en intervjubaserad text där kvinnan som burit kläderna kommer till tals. Det är redogörelser om våld, men offret visas inte upp utan skyddas från de fortsatta övergrepp som reproduktionen av utsatta kroppar ofta gör sig skyldiga till.
En argentinsk nunnans dräkt, ett amerikanskt befäls uniform och en brudklänning som burits av en kvinna från Kirgizistan hänger bredvid varandra utmed rummets kortsida. Texterna vittnar om institutionellt, strukturellt våld och offrens kroppar har lämnat sina olika uniformer bakom sig. Det är ett effektivt sätt att skärpa blicken på var skulden hör hemma, Abril bryter av det narrativ om utsatthet vi vant oss vid och låter hela ansvaret ligga hos förövare och samhällskropp. Betraktaren blir till det slags vittne som inte går att avskriva varken från offer eller förövarposition i ett samhälle som inte lyckas sätta stopp för övergrepp mot kvinnor.
Emily Jacir från Palestina visar sin film letter to a friend från 2019. En kartläggning som med sitt noggrant dokumenterade material vänder sig till Eyal Weizman, verksam vid forskningsinstitutet Forensic Architecture som analyserar våldshandlingar och kränkningar av mänskliga rättigheter. Jacir ber att institutet skall påbörja en utredning i väntan på det brott som ofrånkomligen kommer att ske.
Det är ett lika systematiskt som personligt anförande som rör sig fritt mellan nutida militär kontroll och platsens historia. I centrum för berättelsen står konstnärens hus i Betlehem med ett storslaget förflutet och en trädgård fylld med tårgasgranater. Konstnären räknar sina steg mellan hemmet och muren som skär sönder grannskap och farleder. Filmen rymmer det uppflammande våldet, vardagen och hur de mindre inskränkningarna speglar de större, geopolitiska konflikterna. Hemmet är geografiskt omringat av bosättare och på gatan utanför hörs höga smällar – ljudet är lika otäckt som vetskapen om att allt Jacir förutsåg har hänt.
Från det inre rummet hörs ett svagt fräsande ljud, här visar Teresa Margolles från Mexiko installationsverket Hotplate/Stockholm. Vatten som varit i kontakt med objekt funna vid olika mordplatser i Stockholm droppas sparsmakat ner på ett antal stekplattor. Så fort droppen av vatten når den heta ytan förångas den. Det fräsande ljudet ackompanjeras av röken från ångan som skingras lika snabbt som ljudet. Kvar på plattorna ligger kalkavlagringar som bildar mönster tillsammans med plattornas rostiga yta.
Det är ett kraftfullt monument över förlust – såväl individens som samhällets. Här knyts dessutom utställningens olika verk hårt till varandra. Det pågående nuet av upprepat våld som gestaltas löser upp det före som kom innan. Betraktaren ser rakt in i en historia som inte har något efteråt att blicka tillbaka från.
Emma Warg
Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 6 september 2025 – 18 januari 2026
