Några smala ledningsrör löper nära golvet längs med väggarna i ett par av de stora salarna på Konstakademien. De är mycket verklighetstrogna och går därför nästan under mina ögons radar när jag försöker lokalisera mig efter kartorna i utställningskatalogen. Liksom tidigare år visas verken av årets masterstudenter blandade med varandra och fördelade på flera rum. Det innebär att elevernas individuella uttryck får stå tillbaka en aning, till förmån för ett försök att skapa en balanserad och varierad utställning. Det är på gott och ont.
Gestaltningen är fylld av individuella uttryck och framstår samtidigt som väl avvägd och ganska spretig, som den brukar göra. Men årets examenspresentation har mer av något outtalat och antytt över sig än tidigare år.
Men när jag står där, lite trött efter den ganska stora anspänning det innebär att i varje ny sal ta reda på vem av de 24 masterstudenterna som gjort vad, söker sig min blick ner mot golvet och möter där alltså Viktor Berglind Ekmans rörledning. Jag upptäcker då ett mellanrum i röret där tillskurna metallbokstäver sticker fram och bildar ord. Genomgående i delvis ärgade gemener läser jag på olika ställen både ”shibboleth” och ”fiasco”, två ord som tycks vara talande i sammanhanget.
Shibboleth ju är ett ord som används avgränsande, för att identifiera en grupptillhörighet som den här på Mejan, och ingen bland årets studenter vill väl heller göra fiasko. Så för mig blir Berglind Ekmans minimala tillägg en listig markering som smyger sig in i hjärtat av utställningen.
Lite medhjälp får han också av Jaana Kristiina Alakoskis tursamma trisslott, som jag utgår från är fejk. Annars skulle vem som helst kunna ta pappersattrappen och gå härifrån 10 miljoner rikare. Men rören och lotten slår an en ton av vardaglighet och av illusorisk verklighetsanknytning som är påtaglig hos flera studenters verk.
Försöken till ett närmande och en samtidig dubblering av världen är bland annat synliga i Anton Hallas sakliga trä- och metallobjekt, ett slags readymades utvecklade ur stegen i rulltrappor, i Andrea Larsson-Lithanders frilagda och spretande pärmgafflar av paier-mâché à la Eva Löfdahl, samt i Sanna Håkans blickstilla konstellation av en förstelnad gardinkappa och en uppförstorad synål. Även övergivenheten i Isolde Bergqvists nedsölade och helt verkliga jacuzzi-miljö hör dit, liksom Cilia Wagéns Billy-bokhylla med ryggen vänd utåt. Gesten är något otillräcklig, men har ändå en verksam tystnad som tas upp av Alden Janssons hyperrealistiska reliefer föreställande vita, skrynklade pappersark gjorda av trä och gesso. Oskrivna blad som, läser jag mig till i katalogen, utgår från en könsbekräftande behandling.
Det finns många fler abstrakta tecken och språkliga kroppar i årets avgångsutställning. Ett allmänt sökande genom former som bevarar och använder materialets egen färg tar gestalt i flera salar. Jag ser det i Aron Fogelströms skulpturer där ljudet av uttalade bokstäver bildar hålrum i små gjutna objekt, samtidigt som bilden av hålrummet – vårt talorgan – vrider sig i genomskärning i videon intill. Joi Wengströms större enhetliga lämningar och portaler i frigolit talar i form av ett fantiserat alfabet påminnande om runor, på en gång framtida och ålderdomligt.
Och så finns här Therese Norgrens stora konstruerade kroppar, ett slags hörnformer eller hålrum, utsnitt av något ännu större. De besitter en helt annan – och egenartad – rumslig självklarhet. Kritvita byggen ur det inres domäner, gjorda av masonit och polystyren med en omslutande lent spacklad yta. Deras direkta närvaro betvingar betraktaren.
Även Moa Cedercronas värld är vit, men betydligt mer avgränsad och av kartong. Och långt från Norgrens perfektion, men med en annan utmejslad estetik. Hennes tragikomiska video ”The mother project” utspelar sig i ett trångt scenrum, dubblerande som en sorts anonymiserad hemmiljö. En allvarlig vuxenlek pågår, där hon själv agerar både mamma och barn, och såväl under- som överjag. Rollerna växlar ständigt, positionerna och relationerna skiftar mellan Cedercrona och hennes fullvuxna människodocka. Absurt och insiktsfullt om moderskap och föräldraansvar.
En annan skicklig berättare är Kayo Mpoyi, som utgått från sitt familjealbum och från släktens berättelser. Hon porträtterar sin mamma, pappa och äldre familjemedlemmar i en mytisk och måleriskt imponerande installation, där hennes många självporträtt bildar brännpunkten. Mpoyi är en av ovanligt få målare i årets avgångsklass, men lika mycket, om inte mer, är hon en fullblodig tecknare i kol.
Och även Mpoyi levandegör sitt sammanhang genom språket. Som del av familjearkivet lyfter hon in pappans handskrivna översättningar från svenska till språket han talar, (med reservation för att ha hört fel, men jag tror det är tshiluba). På ett randat papper läser jag nio synonymer till ”förena”. Jag känner mig inbjuden i gruppen.
Magnus Bons
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 23 maj – 15 juni 2025
