Att resa är en dubbelbottnad upplevelse. Det förutsätter inte att man rör sig i rummet. Man kan lika gärna färdas i tiden, eller genom ett inre landskap som inte måste ha så mycket att göra med omvärlden. Resandet i denna utvidgade bemärkelse är det curatoriska temat som binder samman de 15 masterstudenternas presentationer som visas upp vid Liljeholmen på Färgfabriken och i Platform Stockholms lokaler i det gamla Beckers-huset strax intill. Idén är inte så tokig – området i sig har företagit en hisnande omvandling under de senaste 50 åren, från tungt industrilandskap till gentrifierad bostadsrättsidyll.
Att konceptet slagit an hos utställarna är också uppenbart när man läser deras artist statements. Här talas det mycket om identitet, minne, att lyssna på historien och att förflytta sig i det yttre och inre rummet. Detta – plus det faktum att utställningslokalerna ofta har en labyrintisk och patinerad arkitektur – gör att de utställda verken ofta har en lågmäld, närmast viskande karaktär.
Med några få undantag är det inte de stora gesterna som gäller, utan det eftertänksamma finliret. Inte minst avser detta även det konstnärliga arbetsmaterialet, som drar åt alla riktningar, från text och symboler till metall, färg, glas, plast, papper och mycket mer – gärna i olika kombinationer.
I lokaler som är så höggradigt impregnerade av historia kan det synas som en paradox att det är målarna som tagit i allra mest. Eller kanske just därför? Albin Borgs målningar tar avstamp i en konstnärlig praktik som utgår från samlandet, såväl av objekt som av konsthistoriska förebilder. Hans schvungfulla och avsiktligt kaotiska bildrum lockar associationerna att skena åt alla möjliga håll, kanske mest av allt i riktning mot Dick Bengtsson. Och, visst, en av titlarna lyder ”Come on play it again (Dick Bengtssons klocka)”. I verket, som är den minsta målningen och placerad lite avsides, är klockan på väg att krypa utanför ramen på samma sätt som Bengtssons klocka i målningen ”Interiör från Kumlafängelset”.
Även Zoi Johansson tar spjärn mot historien, men här handlar det om en uråldrig putsteknik från Marocko. Det vore fel att kalla hennes verk för måleri, det är ju snarare ett slags skulpturala reliefer det handlar om. Men anslaget är tydligt måleriskt, och har tagit rygg på den tidiga 1900-talsexpressionismen i Edvard Munchs anda. Man blir osäker på var motiven egentligen befinner sig, antingen är de på väg ut i rummet eller på väg att sugas ned i underjorden.
Det råder helt klart ingen brist på skulpturala uttryck i utställningen (de dominerar faktiskt på bekostnad av exempelvis foto och video), och de antar alla möjliga format. Ofta utgör de manifestationen av något slags minne från en resa, tänkt eller faktiskt genomförd. Theodor Anders stora objekt, utförda i industriella material, har proportioner som speglar människokroppen. Verken är kliniskt elegant utförda men samtidigt lite otäcka. Vi befinner oss ömsom inuti ett förblindat öga, ömsom inför ett liggande redskap som utstrålar lika delar tortyr- och träningsredskap. Jag får känslan att ha snuddat vid en djupt personlig och inte helt okomplicerad livshistoria, som ändå inte helt låter sig formuleras.
Lovie Peoples möbelskulpturer hämtar också energin från personliga berättelser, men de är knappast av det återhållna slaget. Hennes itusågade, sporadiskt hopfogade och inplastade fåtöljer och soffor har en hög äckelfaktor som förstärkts av den schabbiga, mörkbruna ytan. Det är resterna av en dialog – eller konfrontation – som frusits i rummet och blivit stående som ett minne man helst inte vill ta på, men som genom sin starka fysikalitet ändå lockar till beröring.
Laurens Rolfs leker med skulpturens materialitet genom att visa en enorm, betonglik relief som likväl är (nästan) fjäderlätt eftersom den tillverkats av pappersmassa, aska och lim. Förlagan är piktogram eller bokstäver som av konstnären omtolkats till att vara vägar som sträcker sig bort mot horisonten. Alfabetet blir till objekt, och språket till något vi färdas på, till eller från varandra. En säregen känsla infinner sig, av att delta i en kollektiv process som ändå är djupt individuell. Någon vill berätta något för oss om alla resors grundton: att lämna och att komma fram sätter oundvikligen spår, djupa som avtryck i grus eller som minnen i barndomens skugga.
Vill man bege sig in i den betydligt mindre och intimare världen finns det konstnärer som sällskap även på den färden. Inês Varandas skulpturer är så subtila att de nästan inte syns. Hon har valt att lägga sig ganska nära det uttryck som exempelvis Eva Löfdahl odlat till mästerskap, ett sparsmakat tilltal som med hjälp av små förskjutningar skapar nya sammanhang av välbekanta material och former. Varandas ”Hold (en-tout-cas)” utgår från ett avklätt paraply som förvandlats till en spänd pilbåge. Den koncentrerade energin i den böjda formen går inte att ta miste på. Det är ett ögonblick av komprimerad tid som vi bevittnar, av ett före och ett efter.
En av de starkaste presentationerna står Daiane Rafaela för. Hennes utsträckta installation med bildramar och vätskefyllda plastpåsar kan – om man stannar vid materialbeskrivningen – tyckas torr. Men läser man av varje enskild del framtonar en berättelse om dåtid, nutid och ett minne som samtidigt förflyktigas och blir ett fundament att ta sig vidare från. De genomskinliga bildytorna och de bortvända ramarna låter mig ana konturerna av ett sammanhang där kampen står mellan det som bär och det som upplöses i ett namnlöst okänt.
Anders Olofsson
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, Stockholm, och Platform Stockholm, Lövholmsbrinken 12, Stockholm. Pågår 15 maj – 23 maj 2025
