Jag älskar trådrullar. De har för mig alla sina möjligheter inneboende, i en trevlig, ordnad form. Men trådarna de bär kan lätt trasslas till om man inte håller dem i den ordning, den superenkla, men funktionella teknologin som är dess makalöshet. Det ansåg kanske även Louise Bourgeois som ibland placerade trådrullar i sina verk som symboler för en sällsam kraft. Möjligen för dess förmåga att med nålens hjälp laga, det som ilskan eller andra krafter söndrat.
Olika citat av Bourgeois är utgångspunkt i The magic power of the needle som visas på Kulturhuset. Många verk i utställningen kan läsas utifrån Bourgeois tankar, som såg synålen som ”ett verktyg för att reparera skadan. Be om förlåtelse”, sömmandet som ett sätt att laga andra aspekter av livet.
Utställningen är ett samarbete mellan Bella Rune, curator och konstnär, och Joanna Warsza, som var curator för den polska paviljongen på Venedigbiennalen 2022, där Małgorzata Mirga-Tas skapade ett storslaget textilt drama över romsk historia. Mirga-Tas medverkar här med verket Romska kvinnor syr. För henne, liksom tidigare Bourgeois, är tyger och framförallt kläder kraftfulla bärare av minnen, och hon använder alltid andrahandskläder som material i sina verk. Här finns också en fysisk nål infogad i applikationen.
I inledningstexten hänvisas till Duchamps installation 16 miles of string från 1942 där trådar spändes upp i galleriet så att människor inte riktigt kunde ta sig fram. På liknande sätt har Bella Rune skapat en rumslighet med uppspända trådar i olika fält. Men här kan vi röra oss fritt, trådarna är mer som ett visuellt filter genom vilket vi skymtar alla verk. Det blir en referens till äldre vävtekniker, där trådar spändes upp mellan enkla träramar, eller till de figurer man gjorde som barn med en trådslinga som fick bilda olika former – en kaffekopp, ett Eiffeltorn. Flera av Runes egna verk finns i utställningen, och de besitter, enligt henne själv, en ”materialsnål monumentalitet”. Det är en träffande karaktäristik.
I utställningens inledning möter vi två verk av Bourgeois, monterade på dessa tråder, utan skyltar men försiktigt signerade på baksidan. Strax bredvid, ett broderi av Fredrika Eleonora von Düben (1738–1808), ett landskap broderat på vitt siden, som ger en historisk klangbotten. Broderandet som en statusmarkör och tecken på den högre klassens kvinnors oändliga tillgång till tid. Broderiet är ett receptionsstycke och visades på Konstakademin 1783, i samband med hennes inval som hedersmedlem där. Det är exempel på en närmast ofattbar handaskicklighet.
Prov på total kontroll av fingerfärdighet ges även i verket Stygn i hjärtat, 2019 av Christina Lammer, österrikisk filmare och fotograf. Det är ett fysiskt berörande verk som visar hur en kirurg i ett s.k. minimalinvasivt hjärtkirurgiskt ingrepp med extrem precision lagar mänsklig vävnad. Kravet på flinkhet i kirurgens händer, om än förbättrad med olika tekniska hjälpmedel, är absolut. Ingen önskar väl bli behandlad av en klumpfingrad kirurg?
Olof Marsja har fokuserat på nålen, som i samisk kultur är ett oumbärligt redskap. Med sitt fantasifulla nålhus eller ”nålkåta” där han, med egna ord, kan föreställa sig hur nålarna ”vilade, bodde och alltid fanns nära till hands som små medhjälpare”. Paola Torres Núñez del Prado däremot, är mer inriktad på själva tråden, som i ett verk inspirerat av quipu, en gammal förcolumbiansk teknik att lagra information. Det utgör ett trådknippe med knutar med olika placeringar, i vilket hon överlagrar en mängd andra betydelser, som alla har att göra med den våldsamma behandlingen av inkafolket och deras ättlingar.
Shadhin Kamruzzaman, har i verket Fristaden finns någon annanstans under 1,5 års tid samlat in kläder från flyktingar som kommer till Bangladesh, och tillverkat jättelika dubbelsidiga textila verk av dem, där även flyktingarnas berättelser finns projicerade på det jättelika tygstycket. Cian Dayrit arbetar i stora beskrivande konstverk – ofta som här i flera broderier – med ett filippinskt perspektiv på kolonialismen.
Haveit är en grupp bestående av två par systrar från Kosovo. De arbetar på ett personligt plan med frågor om motstånd mot en patriarkal struktur, här i en stor installation grundat i minnen av övernattningarna hos farmor, och det tunga, köttfärgade täcke man tvingades sova under. Även Meriç Algün bearbetar djupt personliga erfarenheter i en konstnärlig process hon kallar unravelling (att nysta upp) – lösa upp befintliga band för att låta något annat växa fram. Som att repa upp babykläder hon köpt och arrangerat i högar av garnnystan. En titel av Bourgeois kommer för mig, ” I do, I undo, I redo”, något byggs upp och förstörs för att sedan återskapas.
Slutligen Doris Wiklund (1930–2024), vävlärare, som under många år samlade in och dokumenterade vävtekniker i Norrbotten. Hon finns representerad med flera vävar och med sitt eget linneskåp.
Utställningen som helhet är en visuellt tilltalande och fantasifull sammanfogning av idéer, där materialitetens främsta värde blir som bärare av utsagor, till exempel den om sömnad som ett sätt att bygga social motståndskraft. I den konceptuella samtidskonsten kan ju teorierna kring verken vara så omfattande och vilja greppa över så många frågor, att själva verket till slut framstår som en biprodukt.
Men på något sätt bör dessa teorier ändå ges någon sorts fysisk gestaltning i själva verken, vilket jag ibland saknar här. Så trots sina många vällovliga stygn lyckas den inte skapa en självklar helhet, men väl väcka inspirerande tankar.
Eva Asp
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg, Stockholm. Pågår 16 april – 3 augusti 2025
