En bit in i Andrej Tarkovskijs film ”Stalker” säger vägvisaren, som guidar besökare in i den gåtfulla Zonen: ”När en man föds är han mjuk och följsam. När han dör är han stark och hård. När ett träd växer är det mjukt och följsamt. Men när det är torrt och hårt dör det. Hårdhet och styrka är dödens följeslagare. Följsamhet och mjukhet förkroppsligar livet.”
Av någon anledning svävar de orden osynliga under taket när jag besöker Roland Perssons stora retrospektiva utställning ”Being mortal hurts” på Färgfabriken. På ett yttre plan den en hyllning till det konstnärliga hantverket. Genom en kombination av flit och experimentlust har Persson tagit sig upp till positionen som silikonets okrönte kung. När man vandrar runt i konsthallen är det svårt att tänka sig något som han inte skulle kunna reproducera i silikon.
Vilda djur, blommor, tegelstenar och vattenpölar klarar han ju redan galant, så antalet utmaningar minskar oroväckande snabbt. Verken har tillkommit under en period av drygt 25 år, och flera av dem har visats separat tidigare, men tillsammans blir intrycket överväldigande. Det finns en styrka och konsekvens som, kombinerad med spröd subtilitet, gör ”Being mortal hurts” till något av det mest sevärda som kan erbjudas på den svenska konstscenen just nu.
Bokstavligt talat i utställningens centrum befinner sig installationen ”Dreamhouse”, en labyrintisk byggnad där besökaren leds genom fallfärdiga rum fyllda med kvarglömda föremål, rester av levande organismer och mystiska symboler. Byggnaden tycks fungera ungefär som Zonen i ”Stalker”, den är en projektionsyta för våra drömmar och fantasier, en yta som förändras beroende på de skiftningar som försiggår inom oss själva.
När själslivets rörelser tar form i silikon blir orienteringen dubbelsidig, inåt och utåt på samma gång. Var och en av oss kan hitta någon enskildhet som väcker ett minne till liv, samtidigt som omgivningen känns främmande. Vi befinner oss i en visuell ekokammare, där återklangerna från vårt förflutna studsar runt som pingpongbollar.
”Being mortal hurts” excellerar i organisk detaljrikedom. Det finns knappast ett frö, en stjälk eller ett blad som inte lockar till närsynt studerande. Livspulsen bultar omärkbart inuti silikonets hölje. Men när Roland Persson skildrar livet gör han det som ett förstadium till döden. Växandet och förruttnelsen försiggår bokstavligt talat sida vid sida.
Jättenäckrosen Victoria Amazonica spelar en huvudroll. Den enorma växten är redan i sitt naturliga tillstånd imponerande, men i Roland Perssons silikontolkning antar den karaktären av ett monster ur den arkaiska mytologin, en antik Medusa som lurar på sitt mänskliga villebråd. Så snart vi försöker snärja den hittar den nya sätt att spränga sina bojor och ge sig ut på jakt efter offer i vår vältuktade värld.
Andra verk i utställningen förmedlar annorlunda budskap. De stackars pingvinerna som fylkas kring sin halvfyllda babypool och änderna som fåfängt söker bygga ett bo med hjälp av bubbelplast är mer rättframma berättelser om människans övergrepp på naturen. Tagna var för sig framstår de verken kanske som lite för enkla, men i utställningens totala universum blir de till himlakroppar som bidrar till att skapa balans och mångtydighet.
Kanske återfinner man utställningens riktiga fokus i en grupp verk från 2021, som består av silikonavgjutningar av olika ställverksutrustningar som Roland Persson hittat i Berlin. De sorgligt anfrätta apparatboxarna med sina kapade ledningar och bortslitna säkringar formar sig till ett slags porträtt av en kultur som vårdat visionen om en bländande ljus framtid, men som hela tiden burit med sig fröet till sin egen undergång.
Från taket väller ett veritabelt vattenfall av överblivna linor och ledningar, tidigare förbindelser mellan olika punkter i ett kommunikationssystem, men nu det mumifierade minnet av en en gång levande civilisation.
Anders Olofsson
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, Stockholm. Pågår 5 april – 15 juni 2025
