Vivan Suters anspråkslösa målningar fyller den väldiga turbinhallen på Moderna museet i Malmö. På höjden, bredden och djupet. Rymden härinne har aldrig framstått så storslagen – och så mottaglig för drömmar – som nu. Museets sal öppnar sig villigt för Suters till synes outsinliga flöde av inre bilder och måleriska fantasi. Målningarna sköljer över betraktaren, som först får svårt att orientera sig.
Men snart går ögonen på upptäcktsfärd, med kroppen släntrande efter, genom totalinstallationen ”Jag är Godzilla”, döpt efter en av Suters hundar. De lever med konstnären på hennes gård i en före detta kaffeplantage i byn Panajachel i Guatemala. Där, vid en vulkansjö och i kanten av regnskogen, målar Suter både i sin ateljé och utomhus direkt på marken. Och kanske är Suters presentation av målningarna, den organiserade röran av tätt hängande, liggande och staplade dukar – alla utan spännram – en spegling av hur hundarna upplever hennes konst. Liksom av platsen som konsten skapas på.
För det är svårt att inte få associationer till en glänta i en regnskog, till någon sorts exotisk natur och växtlighet när man står inne i turbinhallen. Starkt lysande färger skiftar med dova jordtoner i en torr och omväxlande mättad och utspädd kolorit. I hennes väderbitna dukar återkommer vad som liknar fröformer eller frukter, ett slingrande biologiskt formspråk som samsas med stramare fönsterkors eller stegar, linjer och rätvinkliga indelningar av bildytan.
Där finns iakttagelser av platsens väderförhållanden, av ljus och skugga, tiden på dygnet. Och inte bara iakttagelser förresten, många målningar bär på faktiska spår av störtskurar, med intorkade löv och lera som följd. Många av dem hänger tätt intill på enkla träställningar, som på tork eller för att mogna.
Jag ser ständigt enstaka målningar jag inte lagt märke till tidigare, bredvid grupperingar av verk som också frigör sig från mängden. Det är målningar som antingen sticker ut från sin närmaste omgivning, eller färger och former som speglar och förstärker varandra. Andra verk tycks endast vara påbörjade, som nya skott i det större kretsloppet.
Man skulle kunna hävda att Suter rör sig på en sorts allmänning av abstrakt måleri, där exempelvis Joan Mitchell eller Helen Frankenthaler tidigare har uppehållit sig, samtidigt som det inte går att ta miste på egenarten i Suters uttryck.
Hon föddes i Argentina, men studerade och ställde ut i Basel innan hon för över 40 år sedan drog till Centralamerika. Suter återupptäcktes av konstvärlden efter Documenta 14, jätteutställningen som 2017 visades både i Aten och i Kassel. Och där, i den tyska småstaden, såg jag fascinerat hur Suter intog en nedlagd butikslokal med samma måleriska överflöd som här i Malmö. Sedan dess har hon etablerat sitt egensinniga sätt att visa målningarna på i utställningar på namnkunniga institutioner världen över.
Bara i Malmö visar hon runt 350 verk, men kommer redan i sommar ställa ut 500 andra målningar på Palais de Tokyo i Paris. Den utställningen heter ”Disco”, efter en annan av hennes hundar. Och det är faktiskt som att kvantiteten i Suters fall utgör en väsentlig del av kvaliteten i hennes konst. Det är mängden, liksom variationen och upprepningen som skapar det överväldigande intrycket av ett fritt och oemotståndligt måleri.
Gång på gång häpnar jag över hur Suter om och om igen lyckas måla sig fram till samma avslappnade och öppna lätthet.
Magnus Bons
Moderna Museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Pågår 22 mars – 31 augusti 2025
