”Här skall ungdomarna då fostras inte blott till goda gymnaster och ledare utan även till fosterländska män och kvinnor, som veta sin plats inom ramen av den auktoritära staten.”
Så kunde han skriva, den uppburne fotografen Christer Strömholm (1918–2002), i ”Ungt folk”, nazistiska Nordisk Ungdoms tidning. Där blev han medlem redan som 14-åring 1932. Att han hade varit nazist i sina yngre år är inte någon nyhet. Men hur länge, hur djupt? En tillfällig förvirring i ungdomen, offer för tidsandan – det är så inte bara Strömholms nazism brukar förklaras.
Andreas Gedin har nu i sin ”Christer Strömholm och nazismen” (Kaunitz-Olsson förlag) gått till botten och systematiskt granskat Strömholms liv. Dels de åren då han befann sig i extrema nazistiska kretsar – och de då hans karriär som fotograf börjar ta fart. Det betyder att boken följer två spår, men i en lite bakvänd kronologi. Den inleds med en fotografs hyfsat raffinerade mörkande av nazitiden, varpå en genomgång av Strömholms engagemang i olika extremnationalistiska och nazistiska grupperingar följer.
Gedin tar alltså avstamp i fotoböckerna och deras presenterande texter, och redan i den andra, ”Poste Restante” utgiven 1967, nämns medlemskapet i Nordisk ungdom. Lite i förbigående och som en parentes, i de tidiga tonåren. Det framstår onekligen som taktiskt smart att lämna ut lite av det förflutna, skarva med åren, tona ner.
Strömholm var på 1980-talet knuten till tidskriften ETC, när Jan Myrdal skrev en del om hans nazism (och de i Myrdals ögon nazi-kitschiga fotografierna) i Folket i Bild. Den coola vänsterpublikationen mot den daterade – Gedin har nog helt rätt i att kritiken var enkel att skaka av sig. Man kan ju också tillägga att 1900-talets förgörande ismer inte riktigt togs på allvar vid den här tiden. De tillhörde ju historien, då.
Avsnitten om hur Strömholm bygger sin persona, som en man med ett mörkt förflutet (och kanske ett mänskligt djup, rentav) samtidigt som han blir en nestor och en maktfaktor genom den fotoskola han leder, är spännande. Men jag förstår inte riktigt varför de inte kommer efter den noggranna genomgången av 1930- och 40-talen. För det är väl bättre att veta vad som mörkas innan man får veta hur?
Smaksak, kanske.
Christer Strömholm var en djupt involverad nazist, längre tid än han påstått. Åtminstone från 1932, ända tills han döms 1946 för att ha hjälpt nazistiska flyktingar från Norge. Själv hade han angett att han lämnade nazismen 1937 efter att ha varit i Tyskland.
Andreas Gedin varvar i sin bok en skarp ilska både mot Strömholms aktivism och hans lögner. Tydligt motbevisas till exempel årtalet 1937 av att Strömholm 1938 är med i den nazikrets som gör inbrott hos Clarté och stjäl medlemslistor, ett inbrott som ledde till att Strömholm uteslöts från Nordisk ungdom, och dömdes till straffarbete, en villkorlig dom. Sedan är det dags att åka som frivilligsoldat till Finland och bekämpa ryssar. Konstigt, kan tyckas, men som Gedin skriver var det nationalismen som styrde ideologiskt. Svenska nazister kunde försvara Finland från de tyska nazisternas paktvänner Sovjetunionen. Liksom de kunde försvara Norge. Strömholm befann sig på båda ställena.
I nedtonandet har också funnits en idé om äventyraren, han som reste mycket, träffade folk och liksom hamnade i situationer. En praktiker som inte var ideologiskt intresserad – men då måste man tro på idén om en splittring mellan tanke och handling. Strömholm skrev trots allt texter, nazistiskt eller fascistiskt övertygade.
”Christer Strömholm och nazismen” bygger på omfattande källor, från bland annat SÄPOs arkiv. Det är ett grundligt arbete som svarar på frågor inte så många ställt sig på senare år, om just Strömholm. Men boken väcker ju en hel flock av nya frågor: kan en övertygad nazist helt och hållet lämna ideologin? Vad hände under bokens lucka på cirka tjugo år? Ändrar dessa biografiska uppgifter synen på Strömholms fotografi? Kan eller bör de tolkas om?
Nyligen pågick en debatt om litteraturkritik och om det definitiva slutet har kommit för det som kallas nykritik, att helt bortse från författarens biografi. Verket uppstår i mötet med betraktaren och ingen annan är närvarande – kontra biografiska läsningar. Jag misstänker att Strömholms foton på sikt kommer att omtolkas. Men jag hoppas att jag har fel. För jag vill ändå, som Gedin, skilja på verk och person.
Ulrika Stahre
Andreas Gedin, Christer Strömholm och nazismen (Kaunitz-Olsson förlag) . Texten uppdaterades den 19 februari.
Andreas Gedin medverkar i Konsten.net, därför gästrecenserar Ulrika Stahre, kritiker och konstredaktör på Aftonbladet
