När den svensk-chilenska Valeria Montti Colque som första konstnär från Chiles stora diaspora representerade landet på fjolårets Venedigbiennal visade sig utställningens placering vara kongenial i relation till konsten.
Montti Colque, född och uppvuxen i Sverige, men präglad av sina chilenska föräldrars erfarenheter av flykt och det mellanförskap som ofta kommer av att leva i två parallella kulturer, arbetar ofta med teman som handlar om plastisk och expanderande identitet. Som minnesbärare och förvaltare av flera kulturella sfärer lyfter hon gärna fram olika aspekter av ett mångbottnat och komplext konstruerat jag-bygge med bred tillhörighet.
Den enorma installationen Cosmonación för samman multipla lager av erfarenhet, minnen och traditioner. Folktro, folkdräkter, populärkultur, myt, dröm och verklighet bygger tillsammans ett bokstavligt berg av berättelser som ska härbärgera allt som ryms i en själ, och det är inte lite. Den stora majestätiska gestalten är draperad i mängder av tyger, målningar och objekt, och har dessutom sällskap av fristående skulpturer och videos där konstnärens performativa alteregon, eller konstnärliga karaktärer, manifesterar en närvaro i det svenska sammanhang där de på ett paradoxalt sätt framstår som både främmande och självklara.
I den 60e biennalen i Venedig hade Chile tilldelats ett nytt utrymme utanför Arsenale, det stora biennalområdet där landets paviljong vanligen huserar. Lokalen, möjligen ett gammalt varv eller repslageri, låg bara ett stenkast bort, men på andra sidan av hamninloppet som löper genom området, varför det krävdes en lång och vindlande promenad genom Venedigs gator och gränder för att ta sig dit.
Först på plats förstod man hur pass nära paviljongen låg, och i den dramatiska, rätt mörka tegelbyggnaden framstod Montti Colques visuella fanfar som en alldeles självklar del av helheten. En nästan övertydlig bild av mellanförskapets inte särskilt tacksamma villkor. Utställningen befann sig på en gång mitt i och lite utanför.
När verket nu, i utvidgad version, har flyttat in i Bonniers konsthalls kliniska lokaler känns det nästan som om det är placerat i en obduktionssal. De olika delarna är pedagogiskt utspridda och betraktaren kan lojt lunka från en del av det växande verket till en annan och långsamt addera berättelse till berättelse, snarare än att översköljas av en myriad av parallella spår som talar i mun på varandra, eller kanske snarare i ett medvetet komplext körarrangemang där rösterna faktiskt ska falla in i och över varandra.
Till en början saknar jag trycket som uppstod i rummet i Venedig. Det stora centrala berget känns också mindre i konsthallens största sal, där det dessutom bara kan betraktas från golvet, och inte från ytterligare ett våningsplan som i den tidigare versionen. Men kanske handlar det mest om mina egna förväntningar på installationen ifråga.
Efter att man rört sig mellan salarna och de utspridda delarna blir den övertygande kakafonin densamma, och det lite lugnare betraktandet gör onekligen att fler stickspår blir synliga. Valeria Montti Colques praktik rymmer oändligt med detaljer och i den långsammare presentationen syns det också tydligt att verket har en drift att fortsätta expandera. Man hinner liksom se att verkets ytterkanter är pusselbitar som bara väntar på att få sällskap av ytterligare spår och infall.
Den självklara pregnansen har installationen också i behåll. Och det kanske är det där Montti Colque gör sin viktigaste poäng. Hennes verk är mycket Chile, och mycket Sverige och dessutom också väldigt mycket annat. Mellanförskapet innebär för Valeria Montti Colque inte att identiteten saknar tydligt fäste och pendlar i ett intigt mellanrum, utan snarare att den är fast förankrad på flera ställen på samma gång. En identitet som består av rigida och oflexibla parametrar är bara en förljugen konstruktion.
Sebastian Johans
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 12 februari – 6 april 2025
