Att återbesöka historien verkar vara en gemensam nämnare bland flera av de utställningar som inleder Stockholmsgalleriernas vårsäsong. Gallery Steinsland Berliner och Centrum för fotografi (CFF) lyfter fram svenska konstnären Esse-Li Esselius respektive tjeckiska fotografen Libuše Jarcovjáková och visar utvalda verk ur deras långvariga praktiker. Verk som på ett slående vis bekräftar det författaren William Faulkner lär ha sagt om dåtiden: ”Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förbi.”
Esse-Li Esselius utställning Konstnären i transsexuell förvandling är en exposé över parallella förändringsprocesser. En serie om 13 självporträtt från 1979 där konstnären med en Polaroid SX-70-kamera utforskar både polaroidens materialitet och den egna självbilden, kopplad till känslor av könsdysfori.
På Gallery Steinsland Berliner hänger originalfotografierna passande i ett mindre visningsrum, där rummets anspråkslösa storlek förstärker verkets intima karaktär. Jag följer dispositionen av självporträtten som inte verkar ha arrangerats efter någon särskild ordning; i sina lådliknande ramar ser de ut som små dioramor.
Här: en ung, spänstig, naken och helrakad manskropp i trekvartsbild, fångad i olika poser, vissa som frusna dansrörelser. Där: samma man i olika kvinnoattribut, blond peruk, sminkade ögon och läppar, naken så när som på en tajt, röd eller leopardmönstrad tröja. Poserna och blicken som oblygt riktas mot kameran påminner stundom om en pinuppas. Den starka blixten framhäver både hudens färg och ansiktsdragen mot den mörka bakgrunden.
Och över alla fotografierna syns spåren av Esselius experimenterande med värme under framkallningen. Det har fått polaroidbilderna att böjas, skrynklas och släppa på ställen medan kemikaliska reaktioner har skapat konstellationer av gråaktiga, svampliknande former över bildytan. Och gett fotografierna ett måleriskt och reliefliknande uttryck.
Konsthistorien innehåller flera exempel på konstnärer som genom fotografi dokumenterar sig själva i crossdressing eller iklädda en annan persona. Det som berör med Konstnären i transsexuell förvandling är att den aldrig var avsedd för publik visning. Fotoserien framstår snarare som en ren och skär privat handling. Något mellan Esselius och kamerans lins.
Det dröjde flera decennier innan konstnären kunde leva ut och bli Esse-Li. Jag hade inte tidigare reflekterat över att första stavelsen i konstnärens för- och efternamn – esse – betyder att vara på latin. Denna aspekt adderar en djupare dimension till upplevelsen och förståelsen av Esselius polaroidbilder.
För vad innebär det – att vara? Självmedvetande om jagets tillblivelse? Om de villkor som den processen oskiljaktigt är bunden till? Dessa frågor är också implicita i T-Club, konstnären Libuše Jarcovjákovás första utställning i Sverige.
Utställningen omfattar ett 40-tal svartvita fotografier tagna 1983-1985 och ger en inblick i nattklubben T-Club i kommunistiska Prag, legendarisk för dess tillåtande atmosfär och framför allt, dess brokiga klientel. Här möttes HBTQI-personer, prostituerade, turister, systemkritiker eller andra missnöjda som ville bort från det statskontrollerade vardagslivet. De flesta var stammisar liksom Jarcovjáková själv. ”Det kändes som att komma hem”, berättade konstnären för mig på CFF.
Inhyst i en källarlokal i centrala Prag, mitt i sexhandelskvarteret, och extremt nära den fruktade hemliga polisens högkvarter var T-Club tydligen ett typiskt kommunistiskt fenomen. Lika mycket en avvikelse, oförenlig med en socialistisk moraldogm, som en sanktionerad inrättning, med möjlighet för staten att utöva övervakning och dra ekonomisk fördel.
Trots det blev T-Club en frihetszon. Ett av fotografierna visar en stammis mitt i ett gapskratt, huvudet bakåtlutat, översta tandraden i den vidöppna munnen dominerar bilden. Det är fint fångat, och i sitt förstorade format ett bra val som ingång till utställningen.
På grund av T-Clubs särskilda omständigheter och kundkrets fotade Jarcovjáková endast vid speciella tillfällen och på klubbens förfrågan. Maskerader, nyårsfiranden, danskvällar, drag-tävlingar. Den gapskrattande stammisen dyker upp i andra fotografier, men då förvandlad till dragqueen. Ytterligare fotografier utgör muntra grupporträtt, oftast mot en bakgrund av serpentiner och girlanger. Jag får en släng av nostalgi inför de välformade hockeyfrillorna och de då så inne Lady Di-frisyrerna.
Jarcovjákovás snapshots med stark blixt är stadigt förankrade i den för tiden rådande dokumentärfotografin, och verkar ha tillkommit i skärningspunkten mellan spontanitet och intuition. Konstnärens ”familjära” band till sina fotomotiv och hennes egen delaktighet i festligheterna är också tydligt närvarande.
Utställningen T-Club på CFF visar en liten bråkdel av Jarcovjáková omfångsrika dokumentation av nattklubbens liv på omkring 1000 fotografier. Det är hisnande, och förklarar varför hennes verk numera är del av Prags queerhistoria. Det som stannar hos mig är dock konstnärens uttalande om sin relation till fotografin: ”Jag behöver vara säker på att jag existerar.”
Gabriela López
Gallery Steinsland Berliner, Bondegatan 70, Stockholm. Pågår 17 januari – 22 februari 2025. Centrum för fotografi (CFF), Bjurholmsplan 26, Stockholm. Pågår 25 januari – 12 april 2025
