Det sägs att Erland Cullberg (1931-2012) målade i en rasande fart, ändå är det tid jag inte kan sluta tänka på, när jag står inför hans verk. Utställningen sträcker sig från 70- till 90-tal, så jag möter ett förflutet förstås, men det är framför allt de skikt av tid som finns inne i måleriet som jag funderar över. Färgernas kraftspel, vars före och efter flyter ihop, gör något med bilden. Det är som att se tiden dekonstruerad – nedbruten och återvunnen.
Lager av färg trycker på underifrån och i målningarna Snöman och Budbäraren verkar ytan vara på väg att spricka. Något vill komma upp och ut ur de pastosa skikten av färg. Dukarnas ytor är ofta kala i verkens ytterområden och lämnar plats åt avtryck från konstnärens gymnastikskor och fingertoppar, (vars mängd bara blir större ju längre jag tittar).
I några av målningarna blottas den nakna grundade duken mer lösryckt, i porträttet Ensam bildas små tomrum som ger penseldragen luft att virvla i. Dramatiken i målningarna uppstår annars mellan färgernas olika nyanser och densitet. Cullberg matar och mättar duken, penseln förs hårt och våldsamt varpå trycket plötsligt lättar. Koncentrationen är absolut, påtagligt stark också just där den bryts.
Motiven är porträtt av en eller flera, det som först tycks vara ett dubbelporträtt kan i själva verket innehålla en hel grupp halvfigurer. Blickarna vänds ofta bort och även om figuren tittar rakt mot betraktaren upplever jag subjekten som vända inåt, lätt svävande bredvid sig själva.
Oavsett antal figurer i bilden ser jag en centralfigur, omgiven av ett slags skugg-jag. Figurer som tränger sig fram, mer eller mindre framfusigt, kan ligga långt bak i målningens tidssjok, inneslutna i färgens densitet eller helt nära bildens ytskikt – inte olikt hur minnen och drömmar kan flyta upp och trängas undan.
Är det målningarnas omedelbarhet som får mig att tänka på tid? Om det verkligen är tid jag tycker mig se? Kanske är det i stället situationer – ett slags orsaksordning i olika tjocklek, rytm och vikt? Figurerna har sällan fötter eller mark att stå på, i ett av verken kan något som liknar fågelfötter utläsas och figurernas kroppar förvandlas till ett par fåglar som närmar sig varandra. Ett djurblivande som förstärker känslan av att Cullberg använder porträttet för att komma åt något annat.
Det är lätt att föreställa sig konstnären böjd över liggande dukar eller framför, som man står inför ett staffli. Just som betraktaren kan gå helt nära eller backa måste Cullberg själv ha rört sig på ett liknande sätt under arbetet. Detaljer framträder över tid, tyngdpunkter fördelas olika efter hand, beroende av avståndet jag håller till verken. Färgerna påminner om förmultna löv och jord, även de gula och gröna nyanserna kan ha spår av umbra. Koloriten varierar men ett famnande mörker dominerar.
Upplevelsen av konstnärens egen närvaro går inte att bara förklara med spåren från hans skor. Arbetsprocessen är synlig och kanske bidrar det till känslan av materialiserad tid – måleriet är öppet för betraktaren att följa. Dess kraft, impulser, koncentration, tålamod eller brist därav, ligger blottad i verken. Det får mig att tro att Cullbergs verkliga motiv är måleriet i sig självt, att porträtten i själva verket är ett försök att ge måleriet ett ansikte.
Agnes Martin påstod att hon målade med sin rygg vänd mot världen. Citatet kommer till mig när jag funderar över Cullbergs kroppslighet i gestiken. Jag förstår om jämförelsen verkar absurd men Martins återhållna, lugna och stränga strukturer envisas i sin självklarhet. Och Cullbergs expressionistiska, bråkiga och spontana kaos envisas i sin. De gör inte målningar som handlar om något – de låter sina målningar hända. Verken väcker reaktioner, snarare än lust att tolka vad jag ser.
Jag involveras och utesluts, dras in och stöts bort. Varje penselstrå kan lämna egna spår intill drag, vars hårda tryck och tjocklek inte ens verkar komma från penseln. Jag står mitt i en godartad ambivalens som kanske uppstår ur konstnärens villighet att inte kontrollera processen. Att Cullberg sin allra sista tid lämnade det figurativa för ett mer abstrakt måleri kanske var en konsekvens av att han hörsammade målandet.
Färgerna följer den snöfria vinterdagen utanför galleriets fönster. En stor hög med granar, smutsiga bilar i oklara nyanser och brun svall-is längs med trottoaren. En snöhög täckt med grus skräpar intill en gul korvkiosk. Går man nära kanske ytorna glänser men omgivningen ger ett matt och lite narigt intryck. Jag ser en och annan människa, med blickarna vända in mot sig själva. Kanske är det skymningen som får det att se ut som en målning av Cullberg.
Emma Warg
Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, Stockholm. Pågår 18 januari – 16 februari 2025
