Leif Claesson menar att utställningen ”Löftet” på Konstakademien handlar om klimatkrisen, och hur vi kan navigera genom den. Visst finns här dokumentation över hans eget odlande och tankarna detta väcker, men det jag slås av mer än något annat är hållningen som han visar fram. Hans attityd i förhållande till sin egen konst, och därmed till konsten generellt. Den är svår att kategorisera, men omedelbart berörande.
För trots det allvarliga ämnet, som i sin förlängning berör människans fortlevnad, visar hans gestaltning prov på såväl humor och ironi som ett självutlämnande agerande. Det är en ovanlig konstkombination och något av ett vågspel. Det är inte det att han klär av sig naken inför kameran, framför allt upplever jag att han blottar sig själv på ett djupare plan.
Ömsintheten han visar inför sina spirande plantor i växthuset när han spelar elgitarr för dem är smittande. Och skapar en obetalbar bild, lika absurd som allvarlig. Ljudet från videon i träskjulet konkurrerar med en annan kortfilm där Claesson spelar på ett vattenfyllt glas. Den dova frekvensen som handens rörelser framkallar fyller salen med en ihållande och illavarslande ton.
Claesson tillåter sig att leka. Och här ligger utställningens stora behållning. Det oväntade i att se hur han balanserar en vattenmelon på huvudet. Eller kombinationen mellan en Liljefors-målning och Claesson själv täckt med ankfjädrar i stora fotografiska tryck. Eller infärgad med blåbär samt kamouflerad med löv i andra diptyker. Konstnären i närkamp med naturen.
Naken på ett kalhygge härmar han Martin Ljung från Povel Ramels slagdänga: ”Vi ska klara av det, både gammal och ung, för fosterland och kung.” Det finns en oförställd naivitet i tilltaget som gör att jag tror honom.
Magnus Bons
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 30 november 2024 – 18 januari 2025
