Stämningen i Petter Hellsings utställning är inbjudande och fascinerande. Vävda mattor på golvet och bildvävnader på väggarna samsas med hyvlade och på olika sätt sammanfogade trästockar och gör salen mer ombonad än vanligt.
Lutade mot väggen längst in i rummet står dessutom några säckar med ull och annat material han hämtat från Gotland. Det förstärker intrycket av att vi för tillfället snarare verkar befinna oss i en levande verkstad eller ateljé än i en fix och färdig utställning.
Framför allt är det den väldiga vävstolen som tornar upp sig mitt i galleriet som bidrar till den känslan. Om mötet med den pågående väven blir närmast överväldigande och fysiskt påtagligt är det samtidigt svårt att riktigt greppa och överskåda vad han egentligen har byggt.
Hur långt sträcker sig egentligen varpen? Hur håller hela maskineriet ihop? Har alla trästavar, pinnar, tyngder och vävda band en funktion eller skulle något gå att ta bort utan att det hela faller ihop?
Samtidigt kan sådana frågor uppfattas som irrelevanta. För det är klart att man kan se Hellsings vävstol lika mycket som en skulptur eller en installation där det blir oväsentligt vad som är konst och vad som är hantverk. Det som står i centrum är alla de material som tillsammans bildar en väv av bilder, referenser och tankar kring själva görandet.
Tankar man med fördel kan bära med sig både till Stadsmuseet där Petter Hellsing medverkar som 2002 års mottagare av Mimmi Börjessons Broderi Stipendium när Svensk Hemslöjd firar 125 år med utställningen ”Prisad slöjd” (t o m 12/1) och till Skeppsholmen och Statens konstråds ”Det ska växa – textila uttryck som offentlig konst” (t o m 25/2), där han också deltar.
Thomas Olsson
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 30 november 2024 – 18 januari 2025
