När utställningen ”Space Invaders” invigs den 28 augusti på Netherlands Media Art Institute i Amsterdam är Michael Johansson den enda svenska deltagaren i det internationella startfältet. ”Space Invaders” är en utställning med temat konst i dataspelsmiljöer, där gränserna mellan den virtuella och den verkliga världen håller på att lösas upp. Johanssons installationer med namnet ”Tetris” fångar på många sätt upp detta gränslösa tillstånd. Hans samlande och staplande av färggranna objekt i rektangulära ytor får nog det flesta att tänka på dataspelet Tetris, ett spel där det gäller att placera de fallande objekten så att minsta möjliga tomrum uppstår.
När Johansson började med sina installationer var han inte direkt medveten om parallellen till Tetris, utan det var först när han började söka efter ett namn till verken som likheten slog honom. Sedan dess har han arbetat med att förstärka denna parallell även om det i första hand är andra saker som intresserar honom. I utställningen ”Space Invader” blir installationen ett sätt att lyfta fram det som pågår dagligen i utställningsrummet innan utställningen öppnas, företeelser som inte alltid är synlig för besökaren, som när man flyttar, packar, sorterar och staplar objekt för att bygga själva utställningen.
Även om Johansson inte ägnar speciellt mycket tid åt dataspel, känner han ändå av ”Tetris-effekten”. Ett begrepp som myntades i mitten av 90-talet och som används för att beskriva personer som ägnar så mycket tid åt att spela Tetris att de sedan i det verkliga livet börjar tänka på hur man kan arrangera och packa objekten runt omkring sig i perfekta symmetrier. Eftersom Johansson är en konstnär som spenderar stor tid med att samla på olika objekt blir han även i verkligheten tvungen att sortera och lagra alla sakerna på ett effektivt sätt i sin studio, så att det blir så lite tomrum över som möjligt, precis som i spelet Tetris.

Även Aram Bartholl har i många projekt arbetat med att överföra virtuella objekt och företeelser till det verkliga livet. I utställningen visar han verket ”First Person Shooter” som består av ett par glasögon som ger besökaren ett FPS-perspektiv på tillvaron. First Person Shooter är det mest använda perspektivet i action- och krigsdataspel, vilket gör att man ser handlingen ur första person, som för det mesta innebär att man ser mynningen på det vapen som man bär i handen. Med Bartholls glasögon kan man få även detta perspektiv i det verkliga livet, när man går omkring på gator och torg. Denna kombination av två världsbilder skapar nya intressanta infallsvinklar om hur vi betraktar den virtuella och den verkliga världen och vad som kommer att hända när gränserna mellan dem blir allt mer otydliga.
Utställningen ”Space Invader” är ursprungligen producerad av FACT Liverpool, där den hade premiär i december 2009. I samband med utställningen publicerade man även en bok med titeln ”Artists Re:thinking Games”, en essäsamling där teoretiker och konstnärer berättade om hur dataspel påverkat och inspirerat deras konstnärskap. En intervju värd att nämna i sammanhanget är den med den berömda konstnären Bill Viola. Viola startade redan på 50-talet med att arbeta med TV-mediet och blev under 70-talet en av dem som etablerade videokonsten på konstscenen. Mindre känt är kanske att Viola 2009 skapade verket ” “The Night Journey”, ett konstnärligt dataspel, som består av en interaktiv berättelse i ett typiskt drömlandskap som man känner igen från Violas videoverk. Viola säger i intervjun att han under arbetat med att skapa ”The Night Journey” kom i kontakt med en ny generation konstnärer som använde dataspel som ett kreativt konstnärligt medium och han avslutar med att konstatera att det är hög tid att erkänna och utvidga det konstnärliga fältet och börja betrakta dataspel som en riktig konstform. Något som utställningar som ”Space Invader” tydligt visar att så redan är fallet.
Utställningen “Space Invaders: Art in the Computer Game Environment pågår” från den 28 augusti till den 6 november, 2010.
Länk: http://nimk.nl/eng/calendar/space-invaders
Mathias Jansson (text), Netherlands Media Art Institute och Michael Johansson (foto)





















