En av de mest bisarra programserierna på natur-TV-kanalen Animal Planet heter ”Finding Bigfoot”. I centrum står en grupp amatörforskare som letar efter den monsterlika människoapan, som tros ströva omkring i den amerikanska vildmarken. Trots gruppens entusiasm, avancerade utrustning och klockartro på att Bigfoot verkligen existerar så hittar de inget monster. Det närmaste de kommer upplösningen av mysteriet är flimrande videosekvenser tagna genom nattkikaren strax innan allesamman hals över huvud flyr fältet i sina bensinslukande pickuper.
”Finding Bigfoot” är onekligen en udda fågel i kanalens utbud av pedagogiskt upplagda naturfilmer. Å andras sidan kanske serien bättre speglar den moderna människans förhållande till naturen: någonstans, nära civilisationens yttersta gräns, står vi plötsligt öga mot öga med en namnlös fasa som saknar botten.
Det är ingen överraskning att Johan Thurfjell förr eller senare skulle hamna just här. Hans utställning ”Gränslandet” på Södertälje konsthall rör sig både i civilisationens och medvetandets periferi, platsen där monster skapas. Utgångspunkten är en historia från området kring Mississippi-floden. Enligt den ska ett tåg med cirkusdjur ha kraschat i närheten av Chatawa i slutet av 1800-talet. Alla djur återfanns döda, alla utom ett: en enorm människoapa som sedan dess ska ha hemsökt lokalsamhället när den inte hållit sig gömd ute i träskmarkerna närmast floden.
Givetvis fogar det förrymda monstret in sig i traditionen av Bigfoots. För vem vet vad som lurar ute i vildmarken, där skogen och floden hela tiden byter skepnad? Någons släkting lär ha sett något, en annan har sparat gipsavtrycket av en gigantisk fot. Det lär också finnas ett suddigt foto någonstans, men vem som tagit det och var det finns är oklart.
Det är precis den slags materia man bygger myter av. I detta fall så effektivt att det numera finns en egen grupp på Facebook för att dela berättelser om Chatawa-monstret. En fantasifull lokal entreprenör har till och med låtit tillverka en tvål som monstret – en sann ”southern gentleman” – skulle kunna tänkas använda innan han ger sig in till civilisationen.
Myten är utställningens skelett, och på det har Johan Thurfjell hängt en samling artefakter som tar skrönan in i vår prosaiska vardag. Den blå lyktan känner vi igen från en tidigare utställning som en markör av skiftet mellan den fysiska och den andliga världen. Dörren, där allt möjligt otyg kan ta sig in och slinka ut, finns också med. Liksom tältet på vars duk skuggan av monstret avtecknar sig mellan trädens grenverk. En arte povera-liknande skulptur av trä och bemålad duk hälsar besökaren i entrén, och om man tittar riktigt nog efter kan den mycket väl tänkas dölja ett vidunder.
”Gränslandet” känns som en utställning i takt med tiden. När verkliga monster dyker upp i vår vardag kan det vara relevant att fråga sig varför vi behöver frammana fantasimonster. ”För att hålla oss ödmjuka, eller hålla oss medvetna”, svarar Hap Williams, en av Chatawas invånare. Han har säkert rätt. När den avförtrollningen av världen gått tillräckligt långt tycks det inom oss finnas en mekanism som helt på egen hand börjar spinna monster och myter.
Vi trivs helt enkelt inte med att vara alltigenom rationella varelser. Det är just i detta gränsland som konstnärer frodas som allra bäst. Åtminstone konstnärer som Johan Thurfjell. Flera av hans tidigare verk har placerat sig just i området mellan två olika tillstånd, ljus/mörker, materia/ickemateria, närvaro/frånvaro. Det är inte kontrasten mellan två tillstånd som fångar hans intresse, utan läget mitt emellan. Tillståndet där inget ännu är definierat.
”Gränslandet” är en sevärd utställning, även om den inte är Johan Thurfjells starkaste. Intimiteten som hans estetiska finsnickeri kräver blir lite väl uttunnad i konsthallens stora rum. Ändå är jag säker på att jag skulle tänka mig för mer än en gång innan jag ensam gav mig ut på kvällspromenad i skogen.
Anders Olofsson
Södertälje konsthall, Storgatan 15, Södertälje. Pågår 19 oktober – 30 november 2024
