En sorgfylld vardaglighet vilar över Meriç Algüns installation i Lunds konsthall. Delvis beror det på mönstret i den för utställningen speciellt framtagna tapeten; tecknat som av självaste William Morris med styvmorsvioler som häktar i varandra i oändlighet. Mönstret tecknar en klaustrofobisk rädsla för tomrummet, färgsatt i gula och lila toner som signalerar den välmenande tristessen hos någon vårdande institution.
Tapeten klär in en skalenlig modell av Algüns egen bostad utplacerad i sektioner över hela konsthallen. Besökaren undslipper den liksom inte. Möblerad med montrar där inköpslistor eller medicinkartor ligger, en aning maniskt, samlade på hög i den annars blottlagda lägenheten, ett skelett av ett hem.
Inredningen kompletteras med flera videoskärmar. En video dokumenterar neutralt och i snabb följd en stor mängd stickade barnkläder, som Algün repar upp i en annan film. På ett lågt podium på golvet ligger i stället en mängd garnnystan, prydligt redovisade rester av något som aldrig kom till användning. Samtidigt med ett hopp om framtida bruk.
I sin både rörande och tragikomiska utställning ”Patienten gråter” bearbetar Algün egna erfarenheter av att vara styvmoder och av ofrivillig barnlöshet. Så den som gråter, det är hon själv. Det intrycket förstärks när man läser hennes korta textstycken i katalogen. Träffande iakttagelser från familjelivets tröttande kretslopp, som drabbar alla oavsett om man är bonusmamma eller biologisk förälder.
Kanske mest hjärtknipande av alla hennes alldagliga riter och ritualer är en kortfilm där konstnären plockar av blombladen på en styvmorsviol. Vi ser hennes nariga händer arbeta systematiskt, när hon är färdig släpper hon bara blomman. Och med den faller drömmen, tycks det.
Fast kanske finns den ändå kvar? På väg ut från konsthallen håller jag på att missa ett verk i ett litet prång av Algüns lägenhetsbygge. Där inne står en glasmonter fylld av styvmorsvioler. Ett litet altare hon gjort till sig själv, och andra styvmödrar.
Högen med torkade blommor är väl i det närmaste viktlös, och skulle på nolltid kunna sugas upp av en dammsugare. Det är något med det snabba förloppet som står i så skarp och bedrövande kontrast till all tid som gått åt att plocka blommorna.
Jag upplever direkt en samhörighet med den palestinske konstnären Majd Abdel Hamids noggrant staplade små högar av material, som jag lite senare ser på Signal i Malmö. Anspråkslösa men utsökt formade anhopningar av broderi, tvål och gips. Hållna i en enhetlig färgskala av azurblått och vitt, som tydligt är inspirerad av, eller snarare indränkt i det skarpa Medelhavsljuset.
Hamid är för mig en ny och intressant bekantskap, som samtidigt deltar i den pågående Lyonbiennalen. Några enkla häften med hans polaroidbilder från olika öar i Medelhavet ligger på podier, liksom paddor med videosnuttar från någon passagerarfärja. Små reseminnen, fyllda med längtan och ordnade med omsorg. Men gesten är här mera vag och allmän.
Det är de urkarvade hålrummen i tvålen och gipsen, fyllda med den vikta textilen, som griper mig starkast. Materialvalen hänger geografiskt samman med Hamids minnen av specifika platser i Tunisien, Libanon och Grekland.
En tanke formas hos mig om att den oansenliga storleken på hans verk någonstans motsvarar hoppet som båtflyktingen bär med sig över havet. Hoppet om att klara livhanken. Fast jag inser snart att det antagligen inte stämmer, för skulle det finnas en överensstämmelse mellan verkligt och gestaltat hopp, då skulle verken behöva vara av övermänskliga mått. Hur skulle annars en människa våga?
Och ändå försöker man hela tiden korsa Medelhavet.
Magnus Bons
Meriç Algün, “Patienten gråter”, Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund, 14 september – 1 december. Majd Abdel Hamid (och Melanie Kitti), Signal. Center för samtidskonst, Monbijougatan 17 D, Malmö, 27 september – 8 december 2024
