”Arbetarnas Sagrada Familia” – så kallas de tre monumentala skorstenarna efter ett nedlagt elverk i Sant Adrià de Besòs, strax utanför Barcelona. Det är en mäktig pendang till Gaudís spektakulära katedral – det arkitektoniska landmärket i Katalonien. Skorstenarnas strama, magnifika silhuetter avtecknar sig distinkt mot en klarblå himmel en varm septemberdag – den sista av de tre konstspäckade pressdagarna för Manifesta 15. Utställningen är utspridd på 16 platser, men det är här, i det gamla industriområdet vid den vackra kustlinjen som konsten bränner till som mest.
Manifesta startade med sin första upplaga i Rotterdam 1996. Idén bakom den nomadiska konstbiennalen, som turnerar från stad till stad, var att länka Europa samman. Vid den tiden svepte optimistiska vindar över världen. Kalla kriget verkade avslutat. Ekonomisk globalisering och den digitala revolutionen var ett löfte om frihet och utveckling. Allt det känns så oerhört länge sedan … Hur mycket världen har förändrats sen dess märks också i konsten.
På Manifesta 15 har konsten decentraliserats och placerats i tolv städer i Barcelonaregionen. Att besöka alla under en kort visit i Katalonien är inte det lättaste. Avsikten var dock inte att göra det bekvämt för alla inresande. Det handlade snarare om att lyfta fram det lokala. Och visst låter det lite som ett eko av sommarens rapportering från Barcelonas gator. Tusentals invånare demonstrerade då mot överturismen som orsakar höga bostadspriser och allmän förstörelse. Det välbekanta dilemmat, som även andra storstäder som Venedig eller Kyoto drabbas av, blev en högljudd konflikt här.
Ekon av olika konflikter återkommer också i flera av Manifestas verk. Motståndsrörelsen mot Francos diktatur, facklig kamp, industrialisering på bekostnad av naturresurser, storstadsambitioner och miljöpåverkan … Dessa kniviga frågor (vissa lokala och förankrade i Kataloniens historia, andra globala och välbekanta för oss alla) klingar på olika sätt vart man än vänder blicken.
Årets Manifesta är uppdelad efter tre temakluster: Cure and Care, Balancing Conflicts och Imagining Futures. Arkitekturen är tveklöst en av de viktigaste konstarterna i Barcelona. Detta avspeglas också i omsorgsfulla val av de platser där konsten visas. Ett gammalt kloster, ett nedlagt fängelse, gamla fabriker och industriområden … Ofta är det själva mötet mellan platsen och verken som står för den starkaste estetiska och emotionella effekten. Ett av de mest spektakulära exemplen är Casa Gomis – ett modernistiskt sommarhus i en vacker trädgård. Huset byggdes mellan 1949 och 1963. Arkitekten var katalanen Antoni Bonet.
Om det inte var för de enorma flygplanskropparna som en efter en passerar precis ovanför våra huvuden under pressvisningen skulle det närmast vara omöjligt att föreställa sig att denna idyll är inträngd mellan Medelhavet på ena sidan och den expanderade flygplatsen på andra sidan. Videoverk och installationer både inne i huset och i trädgården påminner om den ständiga konflikten mellan natur och industrialisering i dess mest brutala form.
I villans unika miljö visas bland annat verk av katalanskan Magda Bolumar Chertó. På 1960-talet skapade hon fascinerande kompositioner på jute och kombinerade abstrakt måleri med textilkonst. Prickar och flödande linjer kombineras med knytning och fnasning i intrikata mönster och strukturer. Mot bakgrund av Francos diktatur stod dessa verk redan när de inköptes av husets ägare för avantgardekonsten.
Samma karaktär – som aktivt motstånd mot den auktoritära regimen och en reaktion på sociala och politiska händelser – har Antoni Tàpies informella konst. I Casa Gomis visas hans abstrakta, asketiska och samtidigt känsliga verk på papper.
Skulpturer av den katalanska konstnären Eva Fàbregas dyker upp i trånga celler och gångar på det före detta Mataró-fängelset. De skrynkliga, gåtfulla kropparna i latex är ett oväntat inslag i arkitekturen. Som främmande organismer är de en hemsökande påminnelse om begränsningar och möjligheter. I en av fängelsecellerna visas också verk av den i Sverige kända Korakrit Arunanondchai som sammanväver personliga berättelser med mytologiska referenser och (sitt hemland) Thailands historia.
Tvingas man att välja att besöka ett ställe där årets Manifesta pågår är området i anslutning till Tres Xemeneies – skorstenarna vid Besòs River. I denna karga industrimiljö är visioner om framtiden ett huvudspår för konsten. Traktens industriella förflutna uppenbarar sig fortfarande genom luftföroreningar, förstört vatten och förändrat landskap.
Niels Albers graciösa installation ute på stranden ifrågasätter här den antropocentriska världsbilden. Albers har skapat en arkitektonisk skulptur i form av stiliserade vingar i trä utifrån 205 fågelarter och deras flyttrutter runt Barcelona. En promenad genom konstruktionen kräver att man i likhet med fåglarna navigerar mellan olika höjder. Det är också en hyllning till flyttfåglarna vars årliga rutiner rubbas på grund av klimatförändringarna.
Den enorma hallen i flera våningar precis vid de tre skorstenarna har förvandlats till ett temporärt konsttempel. Tyskan Diana Scherer ”har samarbetat” med naturen. Hennes gigantiska hängmatta är ett fascinerande flätverk av rötter, frön, jord och gräs. Mönstret, som påminner om skelettdelar och cellstrukturer, är en direkt hälsning till katalansonen Antoni Gaudí och hans design och arkitektur som på många sätt är Barcelonas signum. Den politiska aspekten här är att Barcelonas textilindustri i hög grad byggdes på kolonialism och slavhandel. Scherer skapar i stället en framtidsvision där människan och naturen blir allierade i stället för antagonister.
På hallens översta plan har amerikanen Asad Raza skapat en magnifik poetisk installation med vinden som koreograf. Långa vita draperier dansar i luften. Att befinnas sig där, mitt bland de svävande dukarna. Tolkningsmöjligheterna är närmast oändliga här, särskilt när man fysiskt berörs av det mjuka tyget. En gardin hemma. En vit flagga för världens konflikter. En svepning. Eller de lakan som alltid blev sotiga av elverkets rök när de hängdes ut på tork. Den mer intellektuella tolkningen säger att verket anspelar på den fransk-karibiske filosofen och poeten Edouard Glissants komplexa begrepp trembling thinking.
Jorden darrar, menar Glissant. Tankesystem har raserat. Översvämningar, jordbävningar och skogsbränder drabbar världen. I den oförutsägbara verkligheten är utopi nödvändig, hävdar Glissant. Och utopin kräver darrande tänkande, ett tänkande som mer förlitar sig på intuition, instinkt och en faktisk kontakt människor emellan än på fasta ideologier som bevisligen inte håller. Till syvende och sist är det kanske just detta Manifesta 15 handlar om: en intensiv upplevelse av nutiden genom historiska promenader tillbaka i tiden och visionära utflykter i det framtida.
Joanna Persman
Manifesta 15 pågår på olika platser i och runt Barcelona mellan 8 september – 24 november 2024
