”Jag står framför havet/Där är det/Där är havet/Jag tittar på det/Havet. Jaha/Det är som på Louvren.” Göran Palm uttrycker nog vad många känt i sin diktsamling ”Världen ser dig” från 1964. Naturen är vacker, vild och vidunderlig, men det lurar ju alltid någonstans ett fotografi eller en målning som slår originalet. Åtminstone visuellt. Författaren Émile Zola var inne på något snarlikt när han beskrev konsten som ”verkligheten, sedd genom ett temperament”.
Jag misstänker att Patrick Nilssons tankar rört sig i angränsande banor när han arbetat fram sin nya utställning på Galleri Flach. Titeln, ”Blocked views”, antyder att den process som gör konst av verkligheten på något sätt är förhindrad. Synfältet är inte perfekt – eller är det kanske så att imperfektionen är själva skapandets kärna?
Nilssons tidigare verk har inte mycket att göra med upplevelsen av en harmonisk verklighet eller en jungfrulig natur. Ofta har han i stora teckningar lockat in oss i en värld där våld och hot om våld anger tonen. Naturen uppträder för det mesta i form av olycksbådande stackmoln som svävar över människornas huvuden som fluffiga damoklessvärd. Figurerna i bilderna är små, så små att de nästan förlorar sin individualitet. Det är svårt att inte tänka på Hieronymus Boschs målade allegorier över mänsklighetens förtappelse.
Från denna värld är det ett ganska långt steg till Patrick Nilssons nya verk. Det mörka berättandet har givit plats åt en luftigare stämning. Det är som om konstnären klivit ut på verandan från det kyffiga arbetsrummet och med ett andetag fyller lungorna med kristallklar luft. Lite av mörkret finns kvar i ett antal stora kolteckningar, men det handlar snarare om att låta den vildvuxna naturen spärra vägen mot en fulländad horisontlinje. Och vad som finns mellan snåren och horisonten kan vi bara spekulera i. Där finns ett outforskat utrymme för både skönhet och odjur.
Den andra delen av utställningen består av små, för det mesta kvadratiska, oljemålningar som konstnären gjort en plein air. Uttrycket är klassiskt, och befinner i det nordiska landskapsmåleriets mittfåra. Kompositionen är ofta horisontellt orienterad, färgfälten staplas som vertikala skikt. Här tappar jag tråden. Vad säger dessa bilder mig, annat än att förkunna kärleken till en oförställd natur?
Men så tittar jag närmare, och upptäcker att det oförställda alls inte är så oförställt. Ibland är det överdelen av en skranglig gärdsgård som inkräktar på bildrummet, andra gånger är det några övergivna stängseltrådar som bryter upp motivet. Detaljerna bjuder betraktaren motstånd, låt vara att det kanske inte sker med sparkar och skrik utan mer som en lågmäld viskning.
Även Moa Israelsson har tidigare i sitt konstnärskap rört sig i en värld där människans artefakter, i första hand byggnader och fordon, har övergivits och gradvis återerövrats av naturen. Eller så har hon låtit sovsäcksliknande jättepuppor hänga från taket halvt öppna för att markera att de enbart är ett övergående stadium i en organisms utveckling. De nya verken har samlats under titeln ”A horizon”, något som förenar henne och Patrick Nilsson i ett gemensamt perspektiv på världen.
Men hennes horisont är inte linjen som skiljer himmel och jord, utan den osynliga gränsen mellan världen ovan och under jord. Hennes skulpterade potatisplantor och grässtrån radar upp sig på en lång linje. Om de olika växtdelarnas hemvist är i ljuset eller mörkret blir en oväsentlighet, i stället framstår de som hela individer på besök från en okänd värld.
Detsamma gäller en grupp ryggsäckslika former. Hopkrupna högt uppe på väggen framstår de som insekter med ett oidentifierat ursprung. I samtliga verk är den organiska upplevelsen central, och den åstadkommer Moa Israelsson genom ett långsamt och fingerfärdigt pillande med papper, textil, broderi, latex, epoxi och akvarell. Hennes omsorgsfulla arbete är tidskrävande, och speglar på sätt och vis naturens eget växande. När man tyst rör sig genom utställningslokalen är det nästan som att man kan höra gräset gro.
Anders Olofsson
Galleri Flach, Karlavägen 9, Stockholm. Pågår 22 augusti – 21 september 2024
