Med glasklar skärpa målade Franz Gertsch (1930–2022) sjuttiotalets konstnärskretsar på gigantiska dukar fyllda med svärtad glamour. När Louisiana nu visar den schweiziske målarens livsverk är det en oväntad skatt som det danska konstmuseet lyfter fram. Det gäller åtminstone Gertschs fotorealism som han finslipade under ett produktivt 1970-tal. Till skillnad från hans senare naturmotiv rymmer årtiondets inträngande porträtt och ögonblicksbilder från Berns och Luzerns kulturscen en magnetisk dragningskraft.
Det handlar inte enbart om hur skickligt han översätter kamerans snapshots till monumentalt måleri. Lika mycket beror det på den tidsanda och stämning som han fångar med sina på en gång knivskarpa och lena penseldrag. Subversiv undergroundkultur möter kaxig självsäkerhet. Löftet om att allt är möjligt strimmas av vetskapen om alltings förgänglighet. Mitt i den nyktra realismen finns stråk av sårbarhet och melankoli.
Ta till exempel målningen ”Marina sminkar Luciano” från 1975 där han går tätt inpå den unga kvinnan som koncentrerat applicerar makeup på konstnären Luciano Castelli, en av Gertschs favoritmodeller. Hennes knallröda läppar och naglar matchar blusen i det amerikanska stjärnbanerets mönster, medan Lucianos sotiga eyeliner och ögonskugga utlovar en dekadent klubbnatt. Samtidigt som Gertsch skildrar paret i ett högst prosaiskt badrum, där ett par gamla plastpåsar dinglar mot kaklet.
Vad som sker är en dubbel transformation: från verklighet till fotografi till måleri. Men transformationen finns också i den akt som bilden dokumenterar, där vardagen blir spelplats för ett förvandlingsnummer som andas förförisk intimitet och djärv extravagans. Lika hypnotisk är målningen av en ung Patti Smith fångad mitt i rörelsen då hon frustrerat knycklar ihop sitt manus, störd i sin performance av konstnärens febrila fotograferande.
Till epoken hör också det magnifika grupporträttet ”Medici” som blev Gertschs genombrott på prestigefyllda Documenta i Kassel 1972. Även här är det en kombination av målarens skicklighet och motivets lockelse som ger verket dess lyskraft. De fem unga kulturmännen med långt hårsvall och slitna jeans har hejdat sig på trappan. Leende hänger de nonchalant över den tillfälliga träbommen som bär byggbolaget Medicis logotyp. Namnet skickar associationer till den florentinska renässansens furstesläkt, som bevittnade vi födelsen av en ny strålande era. Det är frestande att dra en parallell till hur den brittiske fotografen David Bailey med sina bilder av 1960-talets swinging London blivit synonym med begreppet ”The birth of the cool”.
Efter att i decennier ha slukat 1960- och 70-talens hyperrealistiska måleri med särskild glupskhet känner jag mig märkligt snuvad över att så länge ha missat Gertschs konstnärskap. Louisianas satsning, som är gjord i samarbete med Deichtorhallen i Hamburg, är den första större skandinaviska presentationen av hans verk. Hur kommer det sig att han inte utgjort en självklar del av en bredare historieskrivning? Bland kollegorna finns tyske Gerhard Richter, franske Jacques Monory, amerikanen Duane Hanson eller för den delen svenska målare som Ola Billgren, LG Lundberg, John E Franzén – för att inte nämna Ulla Wiggens porträttkonst.
Kanske går svaret att ana i Gertschs utveckling, där fotorealismen står ut som en glansperiod i hans långa karriär. Som ung konststudent skolades han i ett relativt traditionellt måleri av en äldre generation. Parallellt odlade han ett starkt intresse för renässansens och romantikens mästare och efterhand popkonstens collageteknik. Gertschs 1960-tal är präglat av konstnärliga kriser och depressioner men under en bergsvandring 1969 får han en insikt: han ska använda kameran för att måla ”allt, så som det är”.
Metodiskt lär han sig fotografera för att i ateljén projicera upp bilden på duken, vilken han sedan överför till måleri. Genom att likt ett verktyg sakligt registrera det som kameran fångat vill han frigöra sig från konstnärens subjektiva tolkning, långt från expressionismens känslomässiga laddning. Redan från start arbetar han med extrema förstoringar, inspirerad av den italienske filmskaparen Michelangelo Antonionos kultfilm ”Blow-Up” från 1966, som kretsar kring fotografiets relation till verkligheten och dess potential att vittna om sådant ögat inte ser.
Måleriskt finns spår att dra bakåt i tiden till det tyska 1920- och 30-talets nya saklighet, medan Gertsch själv tydligt tar avstånd från 1960- och 70-talets politiskt färgade socialrealism. Naturligtvis är hans strävan att tömma måleriet på varje personligt avtryck omöjlig. I det ögonblick han med kameran väljer sitt motiv formar han bilden, precis som han tillför något av sig själv, sin blick, känslighet och erfarenhet i måleriets tidskrävande process.
Under 1980-talet ägnar sig Gertsch åt storskaliga kvinnoporträtt, som får en allt mer avskalad och tidlös karaktär. När han sedan övergår till att i lika monumentala men monokroma träsnitt minutiöst avbilda naturen försvinner nerven och närvaron ur hans arbete. 2000-talets platta närbilder på vassblad med drag av japanska tuschteckningar och träsnitt hade jag helst sluppit att se – det framstår obegripligt att Louisiana inkluderat dessa verk.
Museet hade gjort klokare i att koncentrera sig på hans fotorealism, gärna i relation till andra konstnärer för att teckna en större bild av denna tid. För ett står klart, det råder inget tvivel om att Franz Gertsch briljerade inom detta fält.
Carolina Söderholm
Louisiana, Humlebæk, Danmark. Pågår 21 juni – 10 november 2024
