I april 1968 får Mark Rothko en hjärtinfarkt. Läkaren uppmanar Rothko att ändra sin livsstil och dra ned på sitt drickande. Läkaren förbjuder dessutom konstnären att måla verk större än en meter – en begränsning som, kan man säga, lett fram till den utställning som i sommar visas på Nasjonalmuseet i Oslo. ”Mark Rothko. Malerier på papir” görs i samarbete med National Gallery of Art i Washington.
Under detta år av återhämtning gör Rothko inte mindre än 120 verk på papper. Produktionen är således enorm trots, eller kanske på grund av, att han är deprimerad, orolig och fysiskt begränsad. Genom att måla på papper i mindre format blev ateljéarbetet mindre kroppsligt belastande. Efter en tid ökade åter formaten men Rothko fortsatte att arbeta på papper parallellt med sina dukar.
På utställningen i Oslo får vi följa hela Rothkos konstnärskap från de tidiga verken från 1930-talet till den sista sviten av ytterst förenklade målningar där endast två ytor möts: den mörka bruna himlen mot den ljust grå marken. Mittemellan horisonten, den vibrerande gränsen mellan det materiella och det immateriella – kanske mellan livet och döden. Den 25 februari 1970 tar Rothko sitt liv i sin ateljé på East 69th Street i New York, endast 66 år gammal.
Markus Rothkowitz föddes år 1903 i nuvarande Daugavpils, Lettlands andra största stad i landets sydöstra hörn, som yngst i en syskonskara av fyra. Staden var vid tiden en del av det ryska kejsardömet och bar namnet Dvinsk. När Markus var tio år emigrerade familjen och bosatte sig i Portland i Oregon. Efter att levt med fruktan i sitt hemland, på grund av pogromerna mot judar, skapade familjen ett nytt liv på andra sidan av Atlanten. Först år 1938 blev Markus Rothkhowitz amerikansk medborgare och bytte i samband med detta även namn till Mark Rothko. Den utbredda antisemitismen även i USA skall ha varit skälet.
Den begåvade Rothko studerade konst och fick tidigt en separatutställning på konstmuseet i sin hemstad. Under de första åren som konstnär arbetade Rothko främst med akvarell på papper. Under några år på 1930-talet prövade han sig fram i olika stilar där påverkan från andra konstnärer, som Cézanne och Picasso, är uppenbar.
I utställningen visas landskap och figurstudier från denna tid, lika sökande som känsliga, om än inte tydligt självständiga. Under 1940-talet vändes Rothkos intresse till det abstrakt surrealistiska måleriet, i en stil starkt påverkad av Arshile Gorky som under en tid var hans lärare på Parsons School of Design i New York.
Akvarellerna från dessa år, som finns att se på den aktuella utställningen, har som grund horisontella fält i en ofta dov gråbrun färgskala. På fälten har Rothko suddat, tecknat och ristat abstrakta figurer: ögonlika, fågellika, ofta speglande. Dessa verk upplevs på något sätt som ytterst språkliga även om språket inte enkelt går att tyda.
Med kunskapen av vad som komma skall är det fascinerande att närstudera dessa verk från sent 1940-tal. Att se hur Rothko här bygger sina bilder genom att måla fält och former på varandra, både kompositionellt och med lager på lager. Att se hur sensitivt han anlägger färgen utan tydliga avgränsningar: diffust, flytande, svävande. Att se hur fragment av teckning och figuration blir färre och färre för att plötsligt en dag helt upphöra.
På detta sätt kan vi på denna utställning se hur den abstrakte expressionisten Rothko föds, den Rothko som kom att bli en av de främsta och mest betydelsefulla konstnärerna genom tiderna.
Det är naturligt de stora dukarna vi starkast förknippar Rothko med; de dukar som tar andan ur en, som förför, som förhäxar och som berör på ett sätt som få andra konstverk gör. Dukarna som fick publiken att vallfärda till Fondation Louis Vuitton i Paris under fem månader vårvintern 2023-2024.
På utställningen i Oslo är inga av dem närvarande. Så förvånande då att avsaknaden av dessa mästerverk inte förtar upplevelsen av Rothkos målningar på papper. Att inte en enda av Rothkos abstrakta målningar på papper är ramade eller glasade gör naturligtvis sitt.
I stället är arken monterade på duk som i sin tur är uppspänd på spännram. Således blir känslan att man står inför handens spår och konstnärens andedräkt. De mörka målningarna i brunt, rödbrunt och djupt rött, i oxblod, vinrött och lila tillåts att vara varma, molande och matta. De ljusa målningarna i blå och rosa pastell, i sand och hud, i molnvitt tillåts att vara svala, bländande och serena.
Att lämna den vackert hängda, intima och samtidigt storslagna utställningen i Oslo, det görs i stor tacksamhet. Att där, genom verken, ha fått gå från avståndet via mellanrummet till det autentiska mötet. Att ha fått förnimma den intensiva närvaron av något eller någon som saknas. Hur den dånande förlusten fortsätter att pulsera och den skimrande längtan att vibrera.
Maria Hall
Nasjonalmuseet, Brynjulf Bulls plass 3, Oslo. Pågår 16 maj – 22 september 2024
