Hur ska man få grepp om Vaginal Davis, den amerikanska men numera Berlin-baserade konstnärliga mångsysslaren? Aktiv inte bara som fest- och klubbfixare, fanzieredaktör, skribent, filmmakare, konstnär utan även eller kanske framför allt som svart dragqueen, queerikon och postpunkmusiker. Frågan är om det alls är möjligt eller ens betydelsefullt att ringa in henne, kanske handlar det bara om en fåfäng vilja att placera in henne i ett tydligt sammanhang.
Att namnet kan ses som en hyllning till Angela Davis antyder förstås att det politiska och aktivistiska spelar en stor roll. Dessutom använder Vaginal Davis sig av en mängd olika persona och verkar ha en extremt stor förkärlek till skvaller, rykten och anekdoter. Egentligen är det det ständiga görandet och omtagandet som står i centrum, oavsett vilken form det tar.
När Moderna museet och curatorn Hendrik Folkerts ändå tar det lovvärda initiativet att försöka presentera henne tar man hjälp av inte mindre än fem andra konstinstitutioner i Stockholmsområdet. De pågående utställningarna på Accelerator, Index och Nationalmuseum både fungerar som kompletterande ingångar och som självständiga utställningar som går att se var och en för sig.
I höst följer sedan en filmvisning av Bob Fosses ”All That Jazz” och Miloš Formans ”Hair” på dansinstitutionen MDT på Skeppsholmen och en performancehelg på Tensta konsthall. Överhuvudtaget känns det som om samarbetena mellan de olika aktörer inom scen- och konstvärlden varit produktiva.
Med tanke på att Vaginal Davis hittills endast varit känd i smalare kretsar har förhandshypen inför hennes ankomst varit osedvanligt hög. Men ikonisk och kultförklarad är återkommande benämningar i alla intervjuer man läser med Vaginal Davis, som föddes som Clarence Dennis Williams i Kalifornien någon gång på 1960-talet. Oavsett om intervjuerna gjordes i år eller i slutet av 90-talet.
För är det någonting som Modernas ”Vaginal Davis: Magnificent Product” får mig att göra är det att gå tillbaka, börja googla obskyra punkband från Los Angeles och leta i tidningshögar efter amerikanska Index magazine som hon medverkade i runt millennieskiftet. Och det där numret av Andy Warhols Interview från 1986 med en helsida med Vaginal Davis band The Afro Sisters måste jag leta reda på. Allt för att hitta eller rättare sagt börja se alla spår av Vaginal Davis som hela tiden funnits där utan att jag lagt märke till dem.
Nu vet jag till exempel att The Afro Sisters vid något eller några tillfällen var förband till The Smiths på deras första USA-turné. Liksom till Happy Mondays, vars största framgång på den amerikanska marknaden var singeln ”Kinky Afro”. Om det finns ett samband har jag ingen aning om, men mötet med Vaginal Davis konstnärskap leder mig hela tiden in på den sortens anekdoter och associationer.
Någonting som även framhävs i den tvåspråkiga katalogen som Moderna gett ut i samband med utställningen. Och precis som många mer påkostade och internationella livsstilsmagasin har det olika framsidor. I det här fallet två olika bilder på Vaginal Davis med skilda tilltal. Texterna i katalogen är precis som hennes konst fyllda av berättelser och tillbakablickar på skribenternas möten med Vaginal Davis. En del betydligt mer explicita än andra.
Just det här tillbakablickande draget är genomgående i utställningarna både på Moderna museet och på Accelerator. Inte så mycket på ett nostalgiskt sätt utan mer som om berättelserna om de där klubbkvällarna och de där uppträdandena är minst lika viktiga som själva händelserna. Samtidigt innebär det ju en del utmaningar när något levande och pågående ska förpackas och presenteras i ett utställningssammanhang.
På Moderna museet har man löst det genom att i den första delen av utställningen, vid sidan av all dokumentation som affischer, vernissagekort och annat efemärt material, presentera några av Vaginal Davis filmer i en miljö som ska efterlikna Hollywoodbiografen ”Cinerama Dome”. Och i den andra två större chockrosa installationer, ”The Wicked Pavilion” och ”The fantasia library” samt en rad kvinnoporträtt utförda med sminkpennor. Lägg därtill en rekonstruktion av en rekonstruktion som gjordes 2012 i New York av lägenhetsgalleriet HAG Gallery som Vaginal Davis drev mellan 1982-1987 vid Sunset Boulevard i Hollywood.
Av filmerna fastnar jag framför allt för ”The White to Be Angry” från 1999 och ”The Last Club Sucker” 1999. Även om de skiljer sig åt har de mycket gemensamt. Båda är politiska, fyllda av referenser till annan populärkultur och inte minst sexuellt och begärsmässigt frispråkiga. Framför allt ”The White to Be Angry” driver och parodierar på ett utmanande sätt med såväl konservatism som föreställningar om vit överhet i det amerikanska samhället.
I filmen möter vi bland annat ett skinhead vars pojkrum är fyllt med rasistiska symboler och svastikor när han jagar ifatt och slår ned en homosexuell man, bara för att senare ragga upp en skinheadskompis på en bar. I slutet ser vi hur de sitter och tillsammans tittar på TV, men helt uppenbart drömmer om het sex.
Filmen kan också ses som en lång musikvideo till ett album med bandet Pedro, Muriel & Esther (PME) som Vaginal Davis var en del av och vars musik producerades av Steve Albini (1962-2024). Han är känd från Big Black, men även som producent för Pixies, PJ Harvey och de svenska banden Souls och Union Carbide Productions. Återigen hamnar vi i ett associativt refererande till namn och nätverk där verkliga men även möjliga och omöjliga kopplingar blandas friskt.
”The Last Club Sucker” ger först ett ganska stökigt och kaosartat intryck när Vaginal Davis högst handgripligt tar för sig och smakar på männen under en avslutningskväll på ”Club Sucker”. Men efter ett tag inser man hur sömlöst och elegant Vaginal Davis växlar mellan en mängd olika roller under kvällens gång.
Musiken och klubbkvällarna som ett sätt att skapa en frizon och ett eget sammanhang går igen även på Accelerator. Där presenteras Vaginal Davis verksamhet tillsammans med det Berlinbaserade kollektivet CHEAP. På väggarna syns nio stora svartvita fotografier av Annette Frick från några av alla de evenemang som konstkollektivet arrangerat. Huvudnumret är dock filmen som visas på en stor reklamtavla vars delar kan röra sig så att sikten genom rummet öppnas och förändras.
Själva filmen är en driven visualisering av konspirationsteorier, propagandistiska slagord, teoretiska resonemang om mutationer, smittor och immunitet. Titeln ”Chose Mutation” är hämtad från skribenten Paul B Preciados artikel ”Learning from the virus” (Artforum, juni 2020). Med musik av Xiu Xiu och med textfragment av såväl Kathy Acker, Gloria Anzaldúa som William S. Burroughs och Gilles Deleuze vävs en fascinerande film som det är lätt att dras in i.
Precis lika förtrollande är ”Vaginal Davis: Naked on my Ozgoad” i gamla biblioteket på Nationalmuseum där hon tillsammans med en rad andra konstnärer och skådespelare djupdyker i författaren L. Frank Baums sagovärld Oz. Här finns också den lilla men tjocka boken ”Middle Sex”, fylld med blåkopierade sidor att bläddra i medan man lyssnar på alla inspelade röster som läser berättelser från landet Oz.
Ännu fler fanzines och andra texter att bläddra eller fördjupa sig i finns på galleri Index vars delutställning ”Vaginal Davis: Hofpfisterei” samlat några av de tidskrifter hon med enkla medel satte ihop på 80- och 90-talet i Los Angeles.
I utställningskatalogen läser jag att en Xeroxmaskin som hon hade tillgång till via sitt arbete med studentrådgivning vid UCLA spelade stor roll för att kopiera upp ett fanzine som ”Fertile La Toyah Jackson Magazine”. Att det mitt i utställningen på Index står en fullt fungerande kopieringsmaskin som besökare får använda känns därför helt i linje med Vaginal Davis generösa konstnärskap. Kanske borde jag gå tillbaka dit och kopiera upp en egen liten tidning för att på något sätt börja ringa in min bild av henne.
Thomas Olsson
Moderna museet (t o m 13 oktober), Index (t o m 1 september), Accelerator (t o m 15 oktober) och Nationalmuseum (t o m 20 oktober). MDT (Moderna Dansteatern) endast 4 september och Tensta konsthall endast 6-7 september 2024
