Det var sommaren 2006. Paul McCarthy bjöd upp till danse macabre på Moderna museet. Ketchup, senap och choklad – som pålitliga företrädare för kroppsvätskor – skvätte till höger och vänster. McCarthy målade med snoppen. Jultomten höll på att förblöda. Heidi och Pinocchio ägnade sig åt utdragna stympningsprocesser. Det var äckligt, kladdigt och högljutt. Outhärdligt och märkligt nödvändigt på ett absurt sätt. Dödsstöten riktades mot det tillrättalagda och förljugna i världen och konsten.
Våren 2024 går ekon av McCarthy genom Bonniers konsthall. Bilrutor krossas. Vattenmeloner och tvättmaskiner bankas sönder och samman med basebollträn. En jultomtedocka lemlästas med hjälp av en julgran … Låter det hemskt? Kolla på nyheterna!
Allt det omstörtande är paradoxalt nog en kärleksförklaring. Regissören Markus Öhrn har skapat ett requiem för sin mormor Eva-Britt, som på sin dödsbädd ångrade att hon aldrig hade levt ut sin inre destruktivitet. Det kanske låter hårdare än det var menat. Visa mig den husmor som inte någon gång i livet känt för att bränna upp alla slevar och skärbrädor, efter att den gnälliga familjen kinkat över för många russin i kakan, serverad efter de perfekt tilllagade köttbullarna.
Att ständigt göra rätt (hur nu ”rätt” än ska definieras) är förstås behjärtansvärt. Och extremt tröttsamt i längden. Utlevelsen av frustration kan yttra sig på olika sätt. Ett av dem kan vara att kasta sig in i projekt som till synes verkar otänkbara. Som att skapa konst!
När Markus Öhrn reste i jobbet till regionen Emilia-Romagna mötte han azdoror – Eva-Britts italienska medsystrar, strävsamma äldre hemmafruar som ser till att resten av familjen lever ett bekvämt liv utan att ens märka vem som sköter marktjänsten omkring dem.
Förbluffande många kände igen sig i Eva-Britts memento. De 13 modigaste bildade en grupp för att göra något som de aldrig varit med om.
På Bonniers konsthall loopas videodokumentationer från de uppskruvade perfomanceverken. Tanternas traditionella hucklen och dräkter står i skarp kontrast till deras hårda sminkningar från Black Metal-världen. Och att det går vilt till här är en underdrift. Krypande män piskas. Kroppar tatueras. Passagerare i kollektivtrafiken beskjuts med vattenpistoler … Att någon av Azdorna känner till Paul McCarthy känns inte särskilt troligt. Men att han skulle stortrivas i detta kaos är nog ganska säkert.
Under pressvisningen är några Azdoror med och utför performance. En packar upp en överfylld resväska med monotona rörelser, en oroande påminnelse om alla de dagliga rutiner som livet består av. En annan tant-huligan sprayar väggarna med texter, och jag förstår exakt hur hon känner.
I konsthallens hjärta – det största utställningsrummet – har Öhrn rest ett högt klocktorn. Med jämna mellanrum klämtar det dramatiskt till Eva-Britts minne. Den första mässan jag bevittnat här var mycket av ett pekoral. Men det är kanske också en del av hela kontraktet när alla normer bryts?
Det går inte att göra något halvvägs här. Även om de sadistiska inslagen i videoverken är stundom svårsmälta är allt en föreställning. Som när Peter Greenaway gör Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare … Azdora-experimentet tänjer på många gränser.
”Svindlade, påhittigt, banalt och kärleksfullt på en och samma gång”, säger min konstnärsvän, iklädd Azdora T-shirt när vi pratar om utställningen, efter att vi sett om den tillsammans.
Jag instämmer. Det som är riktigt bra här handlar inte om själva resultatet utan snarare om modet att vid livets höst bli en tonårig rebell. Att i stället för akvarellpapper och mjuka penslar plocka fram en sylvass tatueringsnål och rista in på armen: ”Åt helvete med döden. Livet börjar just här.”
Joanna Persman
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 1 maj – 16 juni 2024
