När konstvärlden ibland känns trång och storstadsfokuserad rekommenderas att ta någon timmes resa utanför centrum för att upptäcka en konstverklighet som lever med små medel till förfogande, men som likväl bär upp det lokala kulturlivet. Södertälje konsthall är ett bra exempel på detta. Sedan invigningen 1968 har man inriktat sig på att visa konst från länder där kulturen hotats av auktoritära regimer. Utställningen Polska spår kopplar in i denna långa historia.
Konsthallen blev ett andningshål för de polska konstnärer som under 1970- och 80-talet kunde utvecklas i dialog med svenska konstnärer, på behörigt avstånd från sovjetkommunistiska politruker. Detta dialogmoment ska inte underskattas. Konstnärer som Torsten Renqvist och Jan Håfström – bägge deltar med verk i utställningen – var tydligt gripna av de polska kollegernas praktik. Camilla Larsson, en av utställningens curatorer, bedriver just nu ett forskningsprojekt vid Södertörns högskola med inriktning på att synliggöra de oftast bortglömda eller negligerade förbindelserna mellan konsten i väst och öst under åren när kontinenten delades av järnridån.
Kanske är detta förklaringen till att Polska spår har fått en markant konsthistorisk tyngd. Några yngre samtida konstnärer medverkar förstås, som Józef Gałązka, Natan Kryszk, Anna Kellerth och Éva Mag. Men det är historiens tunga vingslag man i första hand erfar när man vandrar genom utställningen. Två av de deltagande konstnärerna, Władysław Hasior och Magdalena Abakanowicz, tillhör idag efterkrigskonstens toppskikt men var när de ställde ut i Södertälje inte några fixstjärnor. Deras dominans i utställningen är inte att ta miste på, även om man också saknar en fridstörare som Tadeusz Kantor.
Władysław Hasiors offentliga skulptur Solspann är sedan länge en del av Södertäljes stadsbild. Verket växte fram genom att Hasior arbetade på plats och bodde tillsammans med sin assistent i ett hörn av konsthallen. Hans sentida kolleger Józef Gałązka och Natan Kryszk har låtit hans gestalt ta form i ett slags halvabstrakt installation som gör Hasiors gränslöshet och fördomsfria attityd gentemot estetiska genrer rättvisa. Det är också här som nyckeln till utställningen ligger begravd, i den polska efterkrigskonstens bearbetning av andra världskrigets trauma med samtidig respekt för landets religiösa och folkkulturella rötter. För när allt sprängts i bitar, var finns det kraftfält med vars hjälp fragmenten kan samlas igenom till någon form av helhet?
Hos konstnärer som Hasior, Marek Piasecki och Jerzy Bereś kan man ibland tycka sig ana Joseph Beuys credo ”varje människa en konstnär”. Beuys sträckte själv ut en hand till Polen 1981 med sin Polentransport. Han bilade från Västtyskland till Muzeum Sztuki i Łódź med en donation omfattande 700 verk, alla nedpackade i en träkista på taket till konstnärens legendariska campingbuss. Polentransport var en performance avsedd att manifestera avantgardisternas kamp mot etablissemanget såväl i väst som i öst. För Beuys polska kolleger, framför allt Hasior och Bereś, kan man lätt föreställa sig att denna livshållning även innebar ett personligt risktagande med polisstatens vakthundar flåsande i nacken.
Att Polska spår fått en mörk, halvt sakral stämning är ingen tillfällighet. Hasiors assemblage och Magdalena Abakanowicz textila verk verkar suga in syret i det omkringliggande rummet, man känner svindeln på randen till 1900-talets mörka avgrund. Jan Håfström förstärker detta intryck med ett antal viktiga 80-talsverk som ger den språk- och formlösa smärtan kropp.
Men Polska spår är också en berättelse om konstens mångfald. I utställningen finns verk som för en svensk publik känns främmande, på gränsen till kitsch, men som i en östeuropeisk kontext för en dialog med folkkonsten bortom de estetiska värdehierarkierna. Spretigheten känns uppfriskande i tider när mer marknadsanpassade konstnärliga uttryck konkurrerar med varandra om utrymmet på konstscenen.
Anders Olofsson
Södertälje konsthall, Lunagallerian/Storgatan 15, Södertälje. Utställningen pågår 23 mars – 25 maj 2024
