I kortfilmen ”Youthupia: An Algerian Tale” väller upprymda folkmassor fram genom staden. De fredliga demonstrationerna har drag av karneval. Med en energi hämtad från fotbollsarenornas gemenskap och supporterkultur gör den unga generationen revolt mot Algeriets korrupta regim. När Moderna museet i Malmö samlar 17 konstnärer som förhåller sig till den arabiska våren utgör den algeriske fotografen Fethi Sahraouis film en ljusglimt i mörkret.
Den är gjord 2019 när nya vågor av protester svepte genom Algeriet. Det hopp som filmen förmedlar står i skarp kontrast till situationen i de länder i Mellanöstern och Nordafrika där de folkliga uppror som inleddes 2010 brutalt slagits ner. Inte heller i Algeriet kom någon verklig förändring till stånd. Ändå är ”Youthupia” viktig, för att spegla kraften i den rörelse för frihet och demokrati som under en kort stund pekade på möjligheten av en annan värld.
Titeln ”Oläkt” som utställningens två curatorer, Abir Boukhari och Joa Ljungberg, valt är talande. De trauman som följde i den arabiska vårens spår fortsätter ge upphov till vrede och förtvivlan. Gamla sår rivs upp och nya tillkommer. På förhand hade jag föreställt mig museets stora turbinhall vibrerande av röster, ljud och intryck. En kakofoni av motstånd och sorg. Men detta är en visuellt lågmäld utställning. Färgerna är dämpade, metoderna varsamma och symboliken diskret. Vi befinner oss ljusår från den explosiva och färglysande feminismen och miljökampen i Monica Sjöös konstnärskap som visas en trappa upp.
Ett typiskt exempel från ”Oläkt” är den marockanska konstnären Safaa Erruas flaggor av Arabförbundets 22 medlemsländer, samtliga broderade med vita pärlor på vitt bomullspapper. De hänger från taket i en luftig installation, utsökt och till synes intetsägande. Fast i själva verket är det just genom denna blekhet som Erruas kritiserar Arabförbundets osynlighet och passivitet i politiska frågor och konflikter.
Är jag besviken? Jo, jag hade velat höra konsten viska och vråla, och känna hur dess bottnar och berättelser landar tungt i både kropp och intellekt. Jag inser att detta är en naiv önskan. Det vore omöjligt att uthärda den förkrossande tyngden av all frustration och förlust. Det finns även en etisk aspekt i att undvika att exploatera och estetisera erfarenheter av våld, förtryck och död.
Efter att justerat mina förväntningar kan jag se vad som faktiskt ryms i dessa tunt tecknade linjer, wellpapp-collage och broderier. Jag hade önskat mer generösa ingångar till vad som visas i form av väggtexter, men med utställningsfoldern i hand blir det snart tydligt att även de mest subtila verk kan bära en avgörande laddning. Dit hör syriske Muhammad Alis teckningsserie ”366 Days of 2012”.
För varje dag av inbördeskriget gjorde han en teckning, som med sina groteskt muterade mänskliga och djuriska figurer fångar hur kriget deformerar och stympar tills endast det monstruösa återstår. Det intressanta är att dessa teckningar inte enbart är fasansfulla. Alis märkliga varelser knyter an till fabler, mytologier och fantasykulturens vidunder. De kan visserligen framstå skrämmande men också ömkansvärda och i behov av skydd.
Ali lämnade krigets Syrien 2015 och är verksam i Sverige där han flitigt ställt ut under senare år. Om detta, eller övriga konstnärers bakgrund, hemland och verksamhetsort, berättas inget i utställningens folder. Jag kan förstå oviljan att nagla fast konstnärer vid en specifik nationalitet, identitet eller plats, för att förhindra att deras arbete reduceras till en illustration av en personlig biografi. Men i ”Oläkt” framstår informationen relevant i förhållande till utställningens tema och verkens innehåll.
En konstnär som undersöker just kommunikationens villkor är Adrian Paci. Hans videoinstallation ”Broken words” visas i en svart box i den annars öppna och ljusa turbinhallen. På var sin videoskärm berättar fem krigsflyktingar från Syrien om vad de upplevt. Men alla tar till orda samtidigt för att sedan tystna under tolkens översättning – som betraktaren inte får höra. Vad som går att ta del av är smärtan i deras ansikten. Paci drar tolkningens och vittnesmålets svårigheter till sin spets. Det går aldrig att fullt förmedla eller förstå det mest ohyggliga. Det är kraftfullt verk som säger desto mer genom att inte redovisa det som faktiskt sägs.
Över lag är det främst videokonsten som på allvar bränner till. Dit hör Asim Abdulazizs videoverk ”1941”, inspelat i ett övergivet kloster i Jemen. Här rör sig en grupp män genom byggnaden medan de mekaniskt och oupphörligt stickar med samma röda garn. Men handarbetet signalerar varken kreativitet eller lugn, utan tvärtom upprepningens och vanmaktens vånda. ”Oläkt” är ingen utställning som slår på de stora trummorna eller hemfaller åt spektakulära grepp. Paradoxalt nog är den både alltför stillsam och spretig med sina många olika konstnärer för att framstå som en fullträff. Men den som tittar och lyssnar noga kommer finna att den är full av starka upplevelser och berättelser.
Carolina Söderholm
Moderna museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Pågår 2 mars – 15 september 2024
