Vem behöver egentligen naturen? Eller kanske borde frågan ställas så här: behövs naturen över huvud taget? Liv på jorden har funnits i cirka 3,5 miljarder år. Människan och hennes föregångare har trampat omkring på planeten i knappt 10 miljoner år. Så jämfört med vad vi lite slarvigt kallar ”naturen” är människans närvaro kort som ett irrbloss. Ändå har vi hunnit sätta så djupa avtryck i vår omvärld att vi numera är det största hotet mot vår egen existens. Men om vi skulle försvinna kommer ”naturen” att fortsätta som förut, tills dess solen kallnar. Så lite ödmjukhet kan vara på sin plats.
Frågorna ställs på sin spets av Albin Biblom i ett dokumentärfilmprojekt som startade 2005, och nu går i mål. Projektet består av tre filmer som under februari löst av varandra på Centrum för fotografi, och som alla på ett eller annat sätt handlar om relationen mellan djur och människa. Med tanke på de senaste årens heta debatt om djurparker och viltvård har Biblom klivit ut i ett riktigt minfält, särskilt som hans filmer inte sällar sig till kategorin Kalla fakta-kritik av det slag som linjär-TV numera serverar på bästa sändningstid. Hans infallsvinkel är betydligt mer prövande och öppen för ambivalensen som omger ämnesvalet.
I projektets första del, ”Mechkar” (visat 26/1–11/2), möter vi en av de sista bulgariska romer som livnär sig på att låta stora björnar dansa inför publik. När vi möter björnägaren har myndigheterna redan gjort en överenskommelse med Brigitte Bardots djurrättsorganisation om att låta pensionera björnarna och flytta dem till en nybyggd djurpark. Kostnaden för att driva djurparken överstiger vida budgeten som den lokale borgmästaren har att röra sig med. Han menar att det nog är bättre att vara björn än att vara bulgarisk medborgare.
Albin Bibloms kamera smyger sig tätt inpå människorna och misären som de och björnarna lever i. Någon socialpornografi är det för den skull inte tal om. Björnägaren får behålla sin värdighet, och snart förstår man att bandet mellan honom och hans björn Stefka är lika starkt som mellan två människor.
Mitt i leran, smutsen och de fallfärdiga byggnaderna spirar en ömhet som de välmenande djurskyddsturisterna inte riktigt förstår sig på. Historien slutar i en antiklimax: djurparken invigs av Brigitte Bardot via videolänk, samtidigt som skyltar med bilder av henne från hennes lättklädda dagar på 60-talet omger besökarna och de desorienterade björnarna bakom stängslet.
I projektets andra del, ”Curiosity and control” (visat 15/2–3/3), har Albin Biblom valt ett undersökande perspektiv när han intervjuar historiker, djurparksdirektörer och museichefer. Filmen fokuserar på zoologiska museer och djurparker, och bilden av naturen som de förmedlar. Bibloms ingång är den legendariske amerikanske konservatorn Carl Akeley, vars livsresa i 1900-talets början gick från aningslös storviltjägare till beskyddare av Afrikas bergsgorillor.
De flesta av intervjupersonerna i filmen har en kritisk uppfattning om såväl zoologiska dioramor som djurparker. Trots ambitionen att lära besökarna mer om djur och natur ger de ändå uttryck för ett slags biologisk kolonialism, där människans makt över skapelsen manifesteras.
Biblom förstärker det intrycket genom tysta sekvenser som visar ensamma djur i torftiga miljöer. Men inte heller här blir han dogmatisk. En av filmens mest energiska intervjuer sker med djurparksarkitekten Kieran Stanley, som faktiskt är övertygad om att man kan skapa ett modernt zoo som respekterar både djuren och besökarna.
Hans idealism kanske är naiv – men som en annan av filmens intervjupersoner säger: ”Det finns en idealistisk etik och en övergående etik.” Man kan ha en storslagen plan om en bättre värld och en finare djurpark, ändå är det dagens haltande verklighet som förändringen måste utgå från.
Biblom är medveten om detta, och hans filmspråk tonar ned den journalistiska distansen till förmån för ett inkännande som gör oss delaktiga, både i djurens öde och i de människor som trots all välmening inte kan göra rätt hela tiden.
Projektets tredje del är kortfilmen ”The conquest of space” (visas 7/3–17/3), som har ett betydligt mörkare och mer kritiskt anslag än projektets övriga delar. Filmen är tillägnad alla de djur som olika nationer skjutit upp i rymden, från bananflugor och grodor till apor, hundar och katter. En och annan snigel och fisk lär också ha slunkit med på människans erövringståg mot rymden.
Till skillnad från de tidigare filmerna har ”The conquest of space” en enda berättarröst, vilket snävar in perspektivet och minskar möjligheten till identifikation. Det gör däremot inte det unika arkivmaterial som Biblom letat fram. Blicken hos de apatiska eller skräckslagna aporna instängda i rymddräkter glömmer man inte i första taget.
Bibloms engagemang i sitt material är inte att ta miste på. Hans historier är väldokumenterade, researchen gedigen. Men det är framför allt i bildarbetet som hans egen personlighet blir synlig. Det finns ett avspänt lugn i berättandet som bjuder in betraktaren och skapar rum för eftertanke.
Albin Biblom kan dröja lite extra i en bild, och gör oss samtidigt en aning känsligare för de dolda samband som förenar oss med resten av skapelsen. Barnets pirrande nyfikenhet på de vilda djuren korskopplas med den vuxnes besvikelse inför insikten att vi, trots all vår naturliga och konstgjorda intelligens, inte tycks ha fattat konsekvenserna av vår framfart här på jorden.
Anders Olofsson
CFF (Centrum för fotografi), Bjurholmsplan 26, Stockholm. The conquest of space visas 7 – 17 mars 2024. Curiosity and control finns även tillgänglig på SVT Play
