Att låta en mer eller mindre samtida konstnär reflektera över en museisamling är som bekant en etablerad museigenre. Syftet är att gjuta liv i samlingen och samtidigt liera sig med samtiden. Rötterna finns i sextiotalets institutionskritik som uppdaterats under åren. Det är en komplicerad genre eftersom avantgardet per definition är kritiskt till den institutionaliserade konsten men här skall operera inifrån, på institutionens villkor.
Moderna museet härbärgerar i vinter två sådana utställningar. Rashid Johnsons version som har en utpräglad samtida, identitetspolitisk utgångspunkt och Maurizio Cattelans Den tredje handen. Maurizio Cattelan och Moderna museets samling. Utställningen utgörs av några av Cattelans mest kända verk tillsammans med ett antal verk av andra konstnärer som han valt ur samlingen, delvis i dialog med museichefen Gitte Ørskou.
”Kanske är det Maurizio Cattelan själv som är den tredje handen och som kommer in mellan institutionen Moderna Museet och samlingen för att lyfta fram olika frågor i ett kritiskt ljus: Vilken konst ska ingå i en samling? Vilken konst ska visas? Vad eller vem avgör vad som är viktig konst?” får vi veta. Det inledande ”kanske” en öppen och välgörande gardering.
Maurizio Cattelan har sedan 90-talet varit en exemplarisk enfant terrible. Han har balanserat på gränsen till det acceptabla men egentligen inte överträtt den. Ändå har han beklagat sig över den repressiva toleransen, men det kan väl sägas ingå i jobbet. Visserligen har han anklagats för plagiat av flera kollegor, men då har det varit fråga om eventuella juridiska och etiska och inte estetiska övertramp, och han har inte fällts för copyrightintrång.
Senast gällde det verket Comedian som visades på Art Basel i Miami Beach 2019. Tillfället var väl valt eftersom verket orsakade skandal och inbringade sammanlagt 390,000 USD (upplagan är om tre exemplar). Comedian är en banan som tejpats fast med silvertejp på en vägg enligt en noggrann instruktion. Konstnären Joe Morford menade att Cattelan snott hans verk Banana & Orange (2000), en banan och en apelsin som tejpats upp på en vägg med silvertejp, men hans stämning avvisades i domstol. Där hade Cattelan tur eftersom verket fylldes på med mening genom debaclet och gav honom stor och användbar uppmärksamhet. Men bananen visas inte på Moderna. Kanske saknar Cattelan ett artist´s proof.
Vi som hade turen att se HIM (2001) när installationen visades för första gången på Färgfabriken glömmer det inte. Den stora fabrikslokalen var helt tom förutom ett barn på knä i bön långt där borta. Det var sentimentalt och inte så lite pretentiöst, men bara vid den första anblicken. Då man kom fram till den lilla välgjorda figuren visade den sig vara Adolf Hitler i barnstorlek. Mycket effektfullt och frågorna om verkets mening köade upp.
När samma lilla best visas på Moderna är det i ett litet rödmålat rum. Men den chockerar inte längre eftersom den monumentala installationen var en viktig del av verket. Sammanhangen har betydelse för det slags konst som är Cattelans.
På Moderna har man inte velat kopiera Färgfabrikens sakrala installation. I stället har Cattelan ”gått i dialog” med Roy Lichtensteins välkända pop-konst-hand som pekar rakt på betraktaren, det vill säga på den lille Adolf. Tanken är god, två estetiska genrer blänger på varandra när den döde och utpekade tysken tillber den segrande amerikanska efterkrigskulturen. Underhållande, men skärpan har slipats ner.
Museets långa glasade gång avslutas med en röd matta där en påve i naturlig storlek, Johannes Paulus II, ligger slagen till marken. Det är La Nona ora (1999). Han ser mycket trovärdig ut där han alldeles mänskligt gått i dialog med en meteorit. Det är roligt, oavsett om den kastats av en Gud eller om det handlar om otur med slumpen. Men om man inte är katolik träffas man inte särskilt hårt av stenbumlingen från himlavalvet.
En bit bort har Eva Appellis dystra människostora dockor Grupp 48 samlats klädda i dova särkar. I motsats till Cattelan gjorde hon sina dockor själv. Lite synd är det att de inte får omringa den oklanderlige påven i sin dyrbara snövita klädedräkt och handgjorda, röda påveskor. De två verken hade gett varandra en match.
Ytterligare en bit bort möts besökaren av en enorm vit hand på en piedestal där alla fingrar saknas, förutom fuck-off-fingret (L.O.V.E. 2010). En version i marmor har Cattelan donerat till staden Milano och den är placerad på Piazza Affari, invid börshuset. Även här är det fråga om en dialog, kanske riktar sig fingret till en gud, kallad mammon eller ej. Själv menar konstnären att det är ett antifascistiskt verk eftersom det är en stympad fascisthälsning.
Fingret som försvinner upp i museisalens lanternin omges av målningar som förvarats monterade tillsammans på metalltrådsväggar, och som valts ut slumpvis i lagret och flyttats upp i klump. Det är roligt att få se alla dessa verk som sällan eller aldrig visas, men man kan fråga sig om det verkligen är fråga om kritik av en maktordning. Eftersom konstverken har valts ut slumpvis på grund av sin placering i lagret och inte för att de har något särskilt att säga Cattelans verk kommer inget möte till stånd. De får agera tapeter.
För inte kan det väl vara så att Cattelan självkritiskt med en ironisk twist vill demonstrera sin övermakt gentemot kollegorna? Att det är han som äger formuleringsprivilegiet oavsett syfte demonstreras med all önskvärd tydlighet. Tilltaget pekar för övrigt på att det finns anledning att vidareutveckla slumpen som curatorisk metod.
Hästarna hängande på rad med huvudena instuckna i väggen (Kaputt, 2013) installerade en bit bort är anslående just genom sin storlek och naturtrogenhet, de två huvudingredienserna som varieras i Cattelans konstnärliga metod. Effekten blir snarast surrealistisk och det finns något välgörande över det brutalt analoga tilltalet. Eija-Liisa Ahtilas enorma videoinstallation av ett träd och Rose-Marie Trockels kvasikonkretistiska spisplatte-verk i samma sal är verkligen roliga att återse. Avsiktligt eller ej så är alla verken i salen starka solitärer som vänder varandra ryggen.
Frågan vad en dialog mellan konstverk är, hänger kvar. Två verk, eller personer för den delen, som placeras jämte varandra läses tillsammans av en betraktare, det går inte att undvika. Men det innebär inte att alla möten är intressanta. Vad gäller de flesta av Cattelans verk så är de utpräglat dialogiska i sig, de är gestaltade och utpräglade möten, och vi betraktare bjuds in att delta, eller i varje fall att sitta ringside.
Därför har de ibland svårt att fungera i möten med annan konst, de är soloartister och oftast oneliners, i god konceptuell tradition. Det är knepigt att rama in en vits som blixtrar till med längre och omständligare berättelser eller lågmälda visuella utflykter. Många av museisamlingens verk framstår därför som klumpiga jämte Cattelans vältrimmade retoriska figurer.
Den elaborerade modellen av en del av sixtinska kapellet som också finns att se på Moderna, där till och med den lille Hitler skulle förefalla stor, påven och handen som sträcker sig mot himlen, Adolf i bön och så vidare, understryker Maurizio Cattelans upptagenhet vid kristendomen, särskilt katolicismen. Så när konstvärlden i dagarna nås av nyheten att Cattelan är en av de som har bjudits in att medverka i Vatikanens paviljong på Venedigbiennalen i vår blir man fundersam över provokatörens egentliga ärende. Är han ett guds barn på avvägar?
Det nyaste verket, Breath (2023), en människa och en hund som sover direkt på golvet, andas ett försök till empati som framstår som nytt i konstnärskapet. Det är obemålat, vitt, vilket signalerar enkelhet och renhet. Installationens andliga klang förstärks av Cecilia Edefalks mystiska svit Elevator (1988). Figurerna ligger på golvet, målningarna talar om resning. Skulpturen är övertygande sentimental, vilket i det här sammanhanget utgör ett påtagligt brott mot de tidigare verken. Den är en pendang och förefaller vara en kommentar till den välklädde liggande påven på den röda mattan i utställningens inledning.
Maurizio Cattelans upptagenhet vid religionen får mig att associera Breath med kristna predikningar av slaget: ”Vill ni hedra Kristi kropp? Visa då inte förakt för honom i hans nakenhet. Hedra honom inte härinne i kyrkan med fina sidenkläder samtidigt som ni negligerar honom utanför där han fryser”, (Johannes Chrysostomos, Konstantinopel ca 400 e.kr.). Kanske pekar Breath på något ännu osagt och komplicerat: Maurizio Cattelans jakobsbrottning med, och inte mot, makten.
Andreas Gedin
Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 24 februari 2024 – 12 januari 2025
