Vintern klamrar sig fast, men trogen traditionen har Liljevalchs slagit upp portarna för Vårsalongen. 193 konstnärer skall med 298 verk möta publiken under ett par månaders tid. För årets urval står en jury bestående av nya konsthallschefen Joanna Sandell Wright, curatorerna Tawandah Appiah, Ashik Zaman och OS-ryttaren Peter Fredricson. Vårsalongen startade 1921, och genom åren har kommande fixstjärnor på konsthimlen visat upp sig tillsammans med amatörer och folkkonstnärer i en salig blandning.
Årets Vårsalong har med andra ord inget att bevisa. Några krav på representativitet lurar inte i vassen, ändå är det tydligt att juryn haft ambitionen att visa upp ett högst mångdimensionellt svenskt konstliv om man ser till var de deltagande konstnärerna bor och vilken som är deras etniska/kulturella bakgrund. Gott så, men samtidigt får man akta sig noga för att läsa in ett osynligt likhetstecken mellan etnicitet och konstnärligt uttryck.
Å ena sidan kan Agija M:s stop motion-animation som visar en mörkhyad kvinna i svensk folkdräkt ackompanjerad av texten till vår nationalsång invagga alla osäkra själar i det trygga konstaterandet att konstnärer med ett ursprung utanför Sveriges gränser per automatik ska adressera begreppet ”svenskhet” ur ett vi- och-dom-perspektiv.
Å andra sidan visar Charlotta Grunewalds ömsinta textila porträtt av kvinnor från Pakistan och Afghanistan hur inlevelse kan övertrumfa etnicitet. Hennes omsorgsfullt vindlande broderitrådar följer kärleksfullt de främmande kvinnornas rynkor, spåren av liv.
Omkring 70% av de deltagande konstnärerna är kvinnor. Men påfallande ofta är deras motivval män i olika situationer. Männen flyter i vatten, spänner musklerna, vilar i bildrummets centrum eller ger utlopp åt sin vrede. Om de inte, som i Sanne Lovén Roléns videoporträtt av patriarken Leif GW Persson, helt enkelt lägger in en pris snus. Kanske är det dekonstruktionen av den stereotypa bilden av manlighet som vi betraktar? Förhoppningsvis till förmån för en mer försonande vision av en manlighet i ständig förändring.
När det gäller tekniker så står kategorierna måleri och skulptur för cirka 50% av de utställda verken. Det är inte underligt, så brukar det se ut på Vårsalongen. Och som ofta tidigare dominerar ett föreställande måleri, sällan särskilt angeläget och alltför ofta utan tillräcklig teknisk tyngd.
Undantag finns förstås. Lina Ottilia Karlssons ”Vårt Land Dalsland – Et in Arcadia Ego” tar avstamp i såväl Nicolas Poussin som den dalsländske 1800-talsmålaren Otto Hesselbom. Verket är en mötesplats mellan det klassiska idyllmåleriet och en dystopisk landskapskonst och går iland med bedriften att klä den gröna omställningens aggressiva gruvdrift i ett romantiskt, gyllene ljus.
Ett betydligt mer intimt anslag har Johan Franzén, vars porträtt av konstnärens egen sambo förenar motsatsparet närhet och distans på ett sätt som gör att betraktaren blir lite osäker: stiga fram eller ta ett steg tillbaka?
I årets Vårsalong har textilkonsten hamnat i högsätet: det broderas, stickas, virkas och sys av hjärtans lust, ofta på en nivå hjälpligt över det amatörmässiga men ibland med stor träffsäkerhet både i utförande och koncept. Designgruppen Front – som numera är en duo bestående av Sofia Lagerkvist och Anna Lindgren – har sin vana trogen hämtat inspiration från naturen när de skapat en serie sittmöbler i gobelängtyg, påminnande om stora stenbumlingar. Fyndigt, och inte utan en bra dos eftertanke.
En egenhet hos Vårutställningen 2024 är hur många deltagare som mer eller mindre oblygt väljer att lägga sig nära andra konstnärers verk/uttryck. Postmodernismens credo om konst som källa till konst firar en senkommen triumf, där konstnärerna – med den aktuella själsfränden inom parentes – Stuart Mayes (Charlotte Walentin), Linus Bronge (Helene Schjerfbeck), Anders Ekblom (Ola Billgren), Æsa Saga Ardal (Meret Oppenheim), Anna Clarén (Tuija Lindström), Frank Bruzelius (Tom of Finland) och Susanne Bonja (Kristina Jansson) avslappat flörtar med både den äldre och nyare konsthistorien. Kanske är det så det mångfacetterade Konstsverige 2024 verkligen ser ut: ett estetiskt smörgåsbord där originalitet och likformighet inte utesluter varandra.
Anders Olofsson
Liljevalchs konsthall, Djurgårdsvägen 60, Stockholm. Pågår 9 februari – 21 april
