Olika lager av verklighet ligger inbäddade i belgiska Berlinde De Bruyckeres skulpturer av hästar, träd, grenar och människokroppar. Dels människan själv, och konsthistoriens avbildningar av kroppar, såväl mänskliga som gudomliga. Dels naturen i sig, liksom vår syn på naturen. De Bruyckere försöker famna alla dessa föreställningar, på en och samma gång. I de stora salarna på Artipelag visar hon oss verkligheten – och vår bild av den.
Hennes högst illusoriskt modellerade avgjutningar är sakliga och poetiska, både faktiska och undanglidande. Skulpturerna är trogna verkligheten, men också avskurna från den. De är lika och likvärdiga oss, men även märkligt upphöjda, badande i en egen värld.
Jag upplever skulpturernas närvaro som både sällsam och självklar. Att de nästan är som vi. Men ändå något helt annat. Och det har inte endast med ängeln att göra, den som vilar på ett podium under en pälsbeklädd skrud längst in i utställningen. En religiöst färgad hållning genomsyrar alla De Bruyckeres verk, som ett grundackord antydande vördnad och en hoppfull förundran inför tillvaron. Trots allt.
Det är ingenting som stör mig, jag konstaterar bara att även detta betydelsebärande skikt finns där. I samklang med de andra, och utan att dominera.
Två jättelika trädstammar ligger utplacerade på golvet en bit in i utställningen. Två trädkroppar, fallna, lämnade, men också omhändertagna. De vilar på stöttor av järn, grenstumparna omvirade med skyddande tygtrasor. Trädens bark är inte längre hård och skrovlig, utan len som hud. På sina ställen veckad. Avgjutningens tunna vaxlager utanpå den inre stabiliserande kärnan är ytterligt detaljerad och infärgad i blekt grått och rosa till vad som ser ut som ådror, blåmärken och blemmor. I stammen typiskt vindlande spår av insekter, som frilagd hemlig skrift.
Det här är inte längre två trädstammar, fast det ser ut så. Men vad är det i så fall? Ansamlingen av material mer vilande än dött. Som i dvala, eller under omvandling? Samtidigt har ”Embalmed twins”, liksom flera av De Bruyckeres verk i utställningen, karaktären av att inte vara modellerade alls. Som om de träden, hästarna och kropparna är upphittade och flyttats in i museet. En märklig effekt som gör arbetet som är nedlagt i verken osynligt. Trots att man ständigt undrar hur det är gjort.
Det gäller inte minst ”Robin V”, ett mellanting mellan människa och träd. En liggande kropp i en vitrin, en stram relik vit som marmor. Här har förvandlingen nått längre, där huvudet tidigare satt växer nu grenar ut som letar sig nerför den tunna gestaltens kropp. Är det något från Alien?
Här ligger faktiskt skräckkabinettets estetik i gränstrakterna till De Bruyckeres, hon drar liksom i samma trådar, men räddar sig i slutändan från att sugas ned i malströmmen. Kanske beror likheterna mellan horror och helighet på att det förra kommer ur myllan till det senare?
Hursomhelst återkommer det där förhöjda draget i ”Lost I”, hästen som hänger fäst i ena frambenet. För det finns inget makabert över den stora hästkroppen, som är något omvandlad och klädd med lappade skinnbitar. Ögonen har täckts för, och även hovarna bär päls. Men magen ett stort urgröpt hål. Fölet som låg där inne ligger nu ensam på ett bord i ett anslutande rum.
Offrade för konsten, båda två, kan man tycka. Men jag läser i katalogen som berömvärt delas ut till alla besökare att De Bruyckere erbjöds det dödfödda fölet och dess mamma eftersom inte heller stoet överlevde. Utställningens titel ”No life lost” anknyter till detta, till konsten som del i ett större kretslopp.
Jag nämnde tidigare att De Bruyckere också riktar sig mot en konsthistorisk tradition, vilket blir påtagligt när jag vandrar runt i salarna på Artipelag och samtidigt bläddrar i katalogen. Där finns flera bilder av äldre mästares målningar, som Francisco de Zurbarán och Andrea Mantegna, och förbindelser nämns mellan den flamländska renässanskonsten och Gent, konstnärens födelsestad.
Men till lika stor del ingår hon också i efterkrigs- och samtidskonsten. Artipelag visade nyligen Anselm Kiefer stort, en naturlig referens till De Bruyckere, liksom hans föregångare Joseph Beuys. Alla tre förlängningar av romantikens konst och Caspar David Friedrich. Helt samtida skulptörer som Charles Ray och Robert Gober arbetar även de med superrealistiska objekt som löper parallellt med vår så kallade verklighet. Även den mer arkitektoniskt intresserad skulptören Rachel Whiteread kan nämnas i sammanhanget.
Ändå gör Berlinde De Bruyckere något unikt i samtiden. Hennes konst smyger sig på, med ett allvar och en kraft som kommer inifrån verkens kärna. Antalet utvalda verk på Artipelag harmonierar vackert till museets skala, förstärkta av naturintrycken utifrån. En ovanlig och innerlig konstupplevelse väntar besökaren.
Magnus Bons
Artipelag, Artipelagstipgen 1, Värmdö. Pågår 3 februari – 26 maj 2024
