Enorma pappersytor är fästade platt mot väggen, ytterkanterna ser skört skeva ut och några har revor som tejpats ihop. Det som skulle vara lätt att riva sönder bildar kontrasterande fond till linjernas töjbara, pågående rörelser som inte tycks ha något slut.
Fatima Moallims penn- och kritstreck rör sig från det tvärsäkra och uppfordrande till det trevande, och hela tiden undersökande de tomrum som verken delas upp i och får betydelse av. Det krävs luft och utrymme för färgernas och streckens liv. I salarnas rymd på Konstakademien rör jag mig framåt och bakåt, går nära för att förstå ett fragment och backar en bit för att ta in bildens helhet – jag sveper förbi, saktar in och står helt stilla.
Det är teckningarna som anger takten och låter kroppen erfara streckens förflyttningar. Upplevelsen av en pågående rörelse i bilderna kan delvis komma ur medvetenheten om att Moallim också arbetar med själva utförandet som del i hennes konstnärskap. Men här tycks det performativa inslaget lämnas över till betraktaren. Jag kommer på mig själv med att undra över hur luftspåren av mina egna rörelser i rummet skulle se ut – konstnären för och jag följer.
Att utställningen pågår i två olika rum en bra bit ifrån varandra, förstärker känslan av en ständig och överskridande rörelse och jag blir tagen av verkens stora format. Utställningsaffischen leder mina förväntningar till en mindre teckning. Jag föreställer mig alltså först gestuella figurer i mer hanterliga format. Det abstrakta inhägnat på behändig duk. Storleken på de oramade verken skapar ett sug tillsammans med spåren som konstnären har dragit upp. Teckningarna tar spjärn mot väggen och låter sig inte kontrolleras eller hanteras.
De långlemmade konturgubbarna känner jag igen från hennes tidigare verk, figurerna är hjälplöst sammanbundna med linjernas rörelser. Gubbarnas delaktighet i den större bilden erbjuder tolkningsmöjligheter samtidigt som jag upplever en större uppmärksamhet hos mig själv ju abstraktare bilden är. Teckningarna lirkas upp av former och insisterande streck och jag dras in i bilden och vidare ut i en sinnlig rumslighet.
Symboler, bokstäver och ord ordnas inte och låter sig inte fångas in i något otvetydigt. En bokstav är en form och husliknande kroppar är geometriska fält som markerar punkter i en förflyttning. Abstrakta föremål i fet oljekrita härbärgerar rörelsen och för ibland tanken till Torsten Anderssons målningar av fiktiva skulpturer.
I verket Marshall upprepas namnet/ordet i långa rader som åkallar sig själv över papperet och avslutas av ett stort A. Jag tänker på Hills teckning där hans namn faller genom bilden. Jag tänker också på när saknad är en saknad i sig, något vi fyller med innehåll som driver oss vidare. Och på utställningens titel, Viljan att leva som efterlyser, vädjar och bestämmer på samma gång.
Tusch, krita, blyerts och kulspetspenna samsas och krockar. Kulspetspennan som känns rigid och redig i min egen antecknande hand blir här vek och irrande intill krita och tusch. Blyertsen är mjuk, stark och fyller följsamt sina former med svärta. Den uppsjö av detaljer och val som teckningarna består av framstår som intuitivt nödvändiga. Spår av den fysiska akten finns med i form av tummens drag och avtryck. Färgerna är få och begränsningen förstärker angelägenhetsgraden.
Endast ett verk är på linoleum istället för på papper, något av sinnligheten går förlorad och valen av tecknarmaterial blir begränsat. Kulspetspenna och tusch lirkar med ytans sega densitet, linoleumet suger fast klottret och hämmar rörelsen som förlorar något av sin rumslighet. Dramatiken utspelar sig istället bland penndragen som spjärnar mot ytan.
De teckningar som visas här tillkom under Moallims tid som Iaspis-stipendiat i New York. Stadens avtryck går att finna i teckningarna men känns inte lika framträdande som själva förhållandet till plats i en vidare bemärkelse. I Moallims stora projekt Flyktinglandet från 2018 drar den innehållsliga berättelsen upp spåren av föräldrarnas flykt från Mogadishu till Småland via Moskva, där konstnären är född.
Betoningen på rörelsen framstår fortsatt som central i hennes konstnärskap. Det temporära är hävt och rörelsen lagrad. Det är mäktigt hur Fatima Moallim väver samman inre strukturer med yttre och ger flödet fast form.
Emma Warg
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 20 januari – 2 mars 2024
