Håret är bakåtstruket i en mjuk våg. Profilen lyser klar. Amorbågen är skarp. Mot en rosa bakgrund av milda färgfält bygger Åke Göranssons det känsliga självporträttet från 1927. Över bilden vilar en oåtkomlighet och blicken är fäst i ett fjärran. Om 15 år ska konstnären avlida på Lillhagens mentalsjukhus med diagnoserna tuberkulos och schizofreni. Idag räknas Göransson som en av de främsta Göteborgskoloristerna, aktuell i utställningen ”Den underbara färgen” på Göteborgs konstmuseum.
I självporträttets nu är den 25-årige Åke färdig frisör och går på Valand. Har tre passioner – måleri; färg och form, kaffe och piprökning. Målningarna kallar han skisser, de riktiga ska komma senare. Omättligt är behovet att måla. Och ständigt närvarande är den psykiska skörheten. ”Vi få brottas med våra liv.” Oftast bor han hemma i ettan där 5-6 personer ska samsas.
Göranssons signum är det intensiva förhållandet till ”färgformen”. Han identifierar sig själv med färgen. Omgiven av en värld av former. Om och om igen skildrar dukarna ett begränsat måleriskt universum. Hemmets brunbetsade möbler, linoleumgolvet, modern sovande, katten, fönsterutsikten och olika ting. I många skepnader gestaltas ”Gossen och grodan”, efter Per Hasselbergs statyett. En bredbent stående, tvärsäker pilt i kortbyxor, med putande mage och armarna bakom ryggen, tittar ner på en groda. Målad vit och spänstig som av marmor. Svarthårig svept i gröngult, med pipa och bok bredvid. Upplöst i rosalila färgmoln, med bok och två päron. Grå omsluten av rödbrunt.
Bildernas måleriska färgdrama ligger i djärva kontraster och spänningar mellan volymer, linjer, form och penseldrag. Motiv upplösta, svepta i färgdis. Skimrande som av ett inre sken. Skarpa kontraster glänser som emalj. Vardagen, det enkla hemmet och utsikten, vibrerar som i ett magiskt ljus.
Åke Göransson skulle vara tämligen okänd om inte modern på en förfrågan 1940 lyft på locket till kökssoffan. Där låg målningarna. Närmare 200 hopvikta, övermålade, kladdiga. Två år senare visas de på konsthallen i Göteborg. Då har Göransson varit intagen på mentalsjukhus i 5 år. Efter att ha sett sin utställning säger han: ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen?”
På sjukhuset får han kritor och ritblock. Här hittar jag vad som troligen är hans sista drabbande självporträtt. En kritteckning i brunt med kaffefläckar. Konstnären har i bilden upplösts och sammansmälts med pojken från statyetten. Liten, mager och kutryggig. Omisskännligt Åke Göranssons smala ansikte och utstående öron. Borta är den trotsiga spänsten. Kvar är ett deprimerat och uppgivet barn i kortbyxor. Färgen har lämnat Åke Göransson! Men i museisalarna lyser ”färgformen”!
Annika Nordin
”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus” visas på Göteborgs konstmuseum till 7 april 2024
