Samtidigt med Kulturhusets omfattande presentation av nordiska konstnärer med afrikansk anknytning möter vi amerikanske Rashid Johnson på Moderna museet. I ”Sju rum och en trädgård” berör han likartade frågor kring afroamerikansk identitet genom möten mellan egna verk och museets samling. Utställningens titel skapar förväntan om en inbjudan, men till vems hem och till vems trädgård?
I utställningsfolderns samtal mellan Johnson och teoretikern Kevin Quashie diskuteras konstnärens intentioner. Uttrycket ”Black and Blue” (som i ”to beat someone black and blue”, att slå någon gul och blå) är ett återkommande tema, liksom en blå färg som markerar var museets egna verk visas. Texten rekommenderas för en djupare förståelse av konstnärens tankar.
Utställningen är uppdelad i sju namngivna rum och en trädgård, och några ackompanjeras av musik. Som entréns trädgård som fått titeln ”Helt fri” efter Frank Zappas stycke ”Absolutely free”. Vi möts av anspråkslöst konstgräs och växter av plast, till skillnad från de som finns längre in i utställningen. Här visas exempelvis Klara Lidéns soptunna och Salman Toors målning ”Nattlig park”. Ett uterum som nattetid tagits i anspråk för att förlusta sig, eller kanske bara att övernatta i.
Nästa rum, utställningens egentliga startpunkt, är döpt till ”Salongen”. En stor blå yta bildar ett slags scen, och rummet avgränsas av en genomsiktlig gallervägg på vilken ett antal abstrakta verk ur museets samlingar hängts. Centralt hänger en liten målning av den sydafrikanen Ernest Mancoba, en av Cobra-gruppens initiativtagare men senare närmast osynliggjord i historieskrivningen.
Mancobas verk hänger i det ”vackra hörnet”, det vill säga den plats man i rysk tradition hängde den heliga ikonen på. Därifrån ser man allt och blir sedd av alla. Om detta är en slump eller ett medvetet val är osagt. På scenens baksida hänger några av Johnsons egna målningar, och över installationen ljuder Louis Armstrongs ”Black and Blue” med strofen ”I am white inside but that doesn´t count”.
Ett starkare intryck gör sidorummet ”Smile!” med museets paradverk av Marcel Duchamp. Han ville vända vårt seende genom sina readymades, vardagliga föremål upphöjda till konst. Här möter vi också Elliott Erwitts fotografi ”Boy with Pistol”, även det placerat i rummets ”vackra hörn”. Johnson äger fotografiet och kommenterar det som ”min version av en readymade!” Vi ser en svart pojke som leende riktar en pistol mot sitt eget huvud. Jag grips av installationens tydliga jämförelse mellan olika världar. Kontrasten mellan museets välordnade konstkanon och en ögonblicksbild tagen i en helt annan verklighet.
Efter den angränsande salens filmprogram med ”Space is the place” av Sun Ra och John Coney där klichéerna av den svarte mannen haglar tätt, kommer vi till ”Vittne”, en rum med verk inspirerade av mordet på George Floyd. Väggarna är täckta av Johnsons ”Bruise paintings”, målningar med ett repetitivt mönster och en återkommande grundform av ett stiliserat ansikte med tomma ögonhålor och öppen mun.
I ett hörn hänger Louise Bourgeois skulptur ”Janus Fleuri”, ett spirande verk som uttrycker en hermafroditisk två-könslighet, en blandning av manligt och kvinnligt kön, men som också kan läsas som en dubbelclitoris. Sättet den visas på får mig att associera till en boxboll, ett redskap man tränar upp sin snabbhet på, genom att slå, igen och igen.
För mig blir installationen solklar. Den upprepande handlingen, framställandet av blåmärken, bruises, den skyddslösa individen i hörnet, som samtidigt är guden Janus som kan se både det förflutna och det kommande. Det är genialt och otröstligt att behöva uppleva den slagnes aldrig upphörande våld mot den ännu mer slagne, gestaltat på detta sätt.
I rummet ”Hemma” återkommer rutnätet i Johnsons väldiga rumsstruktur ”Home”, som innehåller levande växter och afroamerikansk litteratur av författare som James Baldwin. Hemmet som en plats för tillväxt och helst lärande. I den mindre salen intill, i rummet Tystnad visas den svarte konstnären David Hammons skulptur ”African stand”. Men den står inte bara i dunkel, utan skyms helt av den vite Sol LeWitts gigantiska verk ”3C Half Off Piece” vid öppningen. Inte ur någon vinkel går det att se Hammons verk i sin helhet. En bild så god som någon av marginalisering.
I den avslutande salen är temat självporträtt. Merparten associerar jag med våld, som Cecilia Edefalks fotografi där hon riktar en pistol mot betraktaren eller Lena Cronqvists ”Inlåst” från 1971. Centralt visas Johnsons eget självporträtt, filmen ”Black and Blue” fylld av humor, tystnad och frustration. Familjescener där hustrun undervisar sonen i pianospel varvas med scener där han själv ligger utslagen och stirrar framför sig. Den tomma blicken, pianospelet och det valhänta ostronätandet, därtill med slipad kniv, avslutas med att han hugger fast kniven i bordsskivan. Alltsammans ger mig känslan av en ovillig drillning i ett finkulturellt koncept, men det kan vara mina egna föreställningar jag ser.
Greppet att låta en konstnär kommentera och påverka ett museums samling har kommit att omfamnas av institutionerna. Ibland för att göra konsten mer lättsmält eller tillgänglig och ibland är den utanförstående blicken uppfriskande, som här. Men för en oinsatt besökare kan det vara nödvändigt att få en guidad introduktion, och här finns ett glapp. Värdarna jag lyssnade till talade till stor del om museets egna verk och inte så mycket om hur Johnson relaterat till dem. En annan invändning är att det inte går att särskilja vad som är konstnärens utsaga och vad som är curatorn Hendrik Folkerts. Men det kanske är mycket begärt. Jag emotser ändå nästa samlingsingrepp i februari, av Maurizio Cattelan.
Och vad vill Rashid Johnson säga med sin utställning? Den är mångskiftande, delvis motsägelsefull och lätt att läsa som en aktivistisk pekbok. Att villkoren för olika livsförutsättningar är så väsensskilda och beroende av hudfärg är tydligt, närmast övertydligt.
I utställningsfoldern talas också om tystnad som en metafor för det inre livet, som kan öppna för en mer nyanserad förståelse av vad svart kultur är. Tystnaden kan också vara välgörande för en betraktare som vill slippa bli skriven på näsan med de för dagen aktuella, korrekta värderingarna. Och trots den närmast didaktiska tydlighet som präglar utställningen, tycker jag ändå att han på ett plan har lyckats. För mitt i allt buller, mitt i musiken och bland alla visuella intryck är det ändå just – tyst.
Eva Asp
Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 30 september 2023 – 8 september 2024
