Det luktar jord, regn och nyklippt gräs i den stora utställningssalen i Marabouparken. Texten Det finns tid, formad i hö, svävar majestätiskt som en pendel i en universell klocka. Det åldrande materialet och det språkliga meddelandet går hand i hand, som bundsförvanter. My Lindhs suggestiva verk ingår i grupputställningen häremellan rummen, där bildkonst och text möter varandra.
Det är klokt att curatorerna avstår från en historieskrivning över relationer mellan text och bild. Forskningsfältet, som oftast utgår från tvärvetenskapliga studier, är stort och inbegriper både antika ekfraser och modern journalistik. Utgångspunkten i detta fall är i stället ”några konstnärskap som på intressanta sätt arbetar med text i sin konst”. Och även om denna motivering låter lite godtycklig är resultatet spännande, både estetiskt och intellektuellt.
På Marabouparken förvandlas ord till bilder, böcker blir skulpturer och foton och texter får interagera. Såväl nya tolkningsmöjligheter som frågor öppnas. Lina Nordströms grafiska verk anspelar till exempel på konkret poesi och underminerar språkets hegemoni. Typografin i hennes verk blir en mötesplats för bokstäver och rena former.
Är en text också ett ting? Det kan man undra inför Lotta Lotass intermediala Fjärrskrift, som gestaltas både som objekt i en monter och visas i en film. Lotass egen vykortsamling är en del av hennes formexperiment som ursprungligen publicerades som en följetong. Bildspelen med Redwood-träd och amerikanska mentalsjukhus i början av 1900-talet (två delar från en trilogi som även inbegrep Kraftverk) visas till inlästa texter. Det är som om ord och bilder materialiserades i varandra. Här finns en sorg utan kladd och ett vemod utan ömkan. Lottas verk vilar tryggt i rummet mellan det dokumentära och det poetiska, mellan det visuella och det språkliga.
På 1970-talet försedde amerikanen Duane Michals sina fotosekvenser med texter direkt i bilderna. Blicken utmanas när den försöker tyda handskriftens krumelurer. Som Michals själv säger kan foton kopieras upp, men hans handstil kan inte reproduceras. De nedklottrade orden är spår och bevis på hans närvaro.
Hur text och bild separat förmedlar ett helt annat intryck än tillsammans fångas bland annat i Lisa Tans installation Lilla Petra. Hon förknippar den inbjudande designmöbeln med sin personliga upplevelse av rasism i vardagens Sverige. Föremålets behag står i skarp kontrast till den obehagliga händelsen som beskrivs i en tillhörande trycksak, elegant formgiven som ett reklamblad. På ett skickligt sätt bryter Lisa Tan olika visuella koder för att osäkra blicken och ifrågasätta invanda mönster.
Den fina utställningen på Marabouparken handlar förstås i första hand om en konstupplevelse. Det är underbart att vandra här mellan olika uttryck som känsligt speglar sig i eller spjuveraktigt trotsar varandra. Utöver detta väcks även angelägna funderingar kring det komplexa samspelet mellan ord och bild som vi dagligen konfronteras med utan att ens reflektera över det. I nyhetsflöden ackompanjeras rubriker av starka bilder. Omvärldsanalyser åtföljs inte sällan av bildreportage.
Att en bild kan säga mer än tusen ord är dock en farlig kliché i tider när vi har tillgång till ett överflöd av (både äkta och manipulerade) bilder, men är mycket sämre rustade för att tolka dem. Tanken går ju till den illusionsintresserade filosofen Ludwig Wittgenstein. Var ruvar hans ankhare någonstans? Är det en anka eller en hare? De syns inte samtidigt men finns ju båda där, i den i sig oföränderliga formen. Är mötet mellan ord och bild en allians eller en krigsförklaring? I många fall beror det nog på betraktaren.
Joanna Persman
Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Pågår 7 oktober 2023 – 28 januari 2024
