Det är varken lätt eller smärtfritt att handskas med minnen. Alla som har röjt ur ett hus eller en lägenhet som bebotts av en avliden nära släkting eller vän vet hur det är. Först en känsla av överträdelse, nästan skam för att man invaderar en privat sfär. Sedan följer de första timmarnas försiktiga petande i skåp och lådor; respektfullt och fyllt av starka känslor och en vilja att bevara eller konservera nästan allting, hur oväsentligt det än är.
Därpå en acceleration där det mentala bildspelet av minnen rör sig allt snabbare för att slutligen bli ett slags knappt genomträngliga väggar som ger en ett tunnelseende och urskiljningen blir skoningslösare och snart är containern som står ute på gården överfylld. Det som alldeles nyss var laddade objekt som betecknade ett liv är förvandlat till skräp. Framför containern saktar tiden av igen, och det är svårt att slita blicken från den stora skräphögen för att man vet att det bor så mycket av betydelse bland bråtet, även om man knappt längre kan urskilja det ena objektet från det andra.
Lite av den ovan beskrivna känslan kommer över mig när jag stiger in i Magasin III:s stora sal och konfronteras med Sirous Namazis relativt glesa men mycket informationstäta utställning ”Pending” och ett antal vindlande porslinsskulpturer som placerade på bord och podier är spridda i rummet. Några av dem i en uppsjö av brokiga färger, andra monokromt vita.
”Patterns of Failure” är namnet på de mångfärgade objekten som är uppbyggda av krossade prydnadsfigurer, souvenirer och diverse pynt, det vill säga föremål som för en ursprunglig ägare sannolikt har burit ett minne eller i varje fall representerat ett estetiskt val. Namazi har knackat loss fragment han funnit betydelsefulla och fogat ihop mängder av dem till böljande, nästan växtlika enheter, som om en estetiskt medveten tornado har dragit igenom en stor loppmarknad och komprimerat den där småsorgliga känslan som kan infinna sig framför stora mängder av nötta, välanvända föremål som har förlorat sina sammanhang.
De vita skulpturerna med titeln ”Rebound” är, med en förskjutning som är mycket typisk för Namazi, 3D-scannade versioner av de faktiska fragmentkollagen, som har printats i porslinslera, glaserats och bränts. Om de första är fragment av minnen, så är de senare minnen av minnet. Eller är kanske de helvita elegantare strukturerna det konstnärliga målet, och de andra bara lämningar av en process? På väggarna i rummet hänger dessutom små maskinbroderade fotografier av objekten i fråga. Namazis narrativ kommer som vanligt bara i plural.
Namazis stora projekt handlar som bekant om tid, minne och tillhörighet, och kretsar sedan genombrottsverket ”12:30” kring den omskakande erfarenheten av att se sitt iranska hem sönderslaget och en därpå följande flykt till Sverige. Namazis erfarenhet är personlig och mycket specifik. Men behovet av orientering och minne är allmängiltigt, och Namazis stora (i sanning gigantiska) projekt kan beskrivas som ett slags pulserande bild av det bedrägliga minnets föränderlighet.
”Pending” knyter också direkt till ”12:30”. Dels i videon med samma titel, där de minnen som Namazi ursprungligen rekonstruerade från den hastigt lämnade lägenheten utmanas av familjemedlemmars inte alltid överensstämmande bilder. Dels genom det nya syskonverket ”Arrival”, som liksom ursprungsverket återskapar arkitektoniska minnen i fysik form. Verket bygger på minnesbilder av flyktingförläggningen som den 8-årige konstnären mötte i Sverige och består av ett antal skivor av återskapad arkitektur som står lutade mot en vägg och varandra. Korrugerad plåt, ett burspråk i tegel, väggar målade i olika färger. Ett tungt och pregnant verk som ändå med sin liksom tillfälliga placering deklarerar en tydlig osäkerhet.
Tidens bedräglighet har Namazi tidigare närmast övertydligt illustrerat i skulpturer föreställande sönderfallande klockor. De nya fragmentskultpurerna binder liksom klockorna Namazis personliga berättelse(r) till en kollektiv flod av sanna men osäkra minnen. ”Pending” blir en fin promenad genom ett labyrintiskt urverk som vi aldrig kommer att lämna.
Sebastian Johans
Magasin III, Frihamnsgatan 28. Pågår 9 september – 17 december 2023
