Jag stannar upp på tröskeln i dörröppningen till rummet som Anastasia Ax intagit på Konstakademien. Ljuset är lika platt som utomhus och omger de stilla byggelement som formar själva installationen. Jag brukar tänka på skulptur som statisk och betrakta den utifrån hur luften runtomkring och utrymmet förhåller sig till det stillastående. Med det i åtanke och trots att jag iakttar strukturen från ett visst avstånd är det snarare en risk för ras jag ser, än orörlighet.
Byggblock som förefaller vara gjutna i lättbetong ligger sammanfogade och staplade på varandra. En murad gång leder fram till två ofärdiga rum, sammanlänkade av en högre mur. Jag lämnar tröskeln, kliver in i utställningsrummet och blir varse gruset och sanden under mina sandaler, ett slags rester ur vittrande stenmaterial som ligger i högar runt murarna och i rännilar på golvet. Golvet är klätt i vitt papper som buktar sig i vågor och det är i dalarna som rännilarna formats.
Ju längre in i rummet jag kommer desto mer tätnar luften, fukten är påtaglig och värmen tycks högre här. Byggblocken släpper ifrån sig fukt. Färgerna går från vitgrå till grårosa – i riktning mot den sorts hudfärg som en del damunderkläder sägs efterlikna. Några ytor är släta medan andra är missfärgade och angripna av fukten. Materialet är poröst och storporigt sönderfallande och lukten i rummet för tankarna till bergrum och jordkällare.
På några av byggblocken tronar runda skulpturer, ömsint skulpterade och skapade i ett tätare material. Dessa ovaler och bollar ser, trots sin ägg- eller huvudliknande form mer solida ut än sin omgivning. De vittrar inte och uppfyller sin roll som förfinat ting och statisk skulptur – inne i ett opålitlig och föränderligt verk. Utan att för den skull bli absoluta: i genomskärning har en boll ett köttliknande innanmäte, en annan tycks ha fallit och krossat ett betongblock.
Installationen är omsorgsfullt hoplappad och mindre betongbitar har kilats in i de hålrum som uppstått. Materialiteten i installationen motsäger liksom sig själv genom att uppstå också ur sitt sönderfall. Därtill kommer konstnären själv att gripa in i verket under olika performances, på lördagar framöver, så länge utställningen pågår. Hon kommer alltså att bokstavligen konfrontera sitt eget material, sitt verk – också innebörder riskeras att angripas.
När solen oväntat bryter igenom ser jag installationen i ett annat ljus. Jag slår mig ner på bänken utanför och nu framträder de olika färgerna mer. Kontrasten mellan de angripna mörka delarna och de ljusare är större och nyanser däremellan framträder. Glipor mörknar och fler kuber ser ostadiga ut. Det vita golvet och väggarna blir nästan som en duk bakom ett målat kubistiskt landskap.
Titeln på utställningen Settlers kan översättas till svenska med ordet nybyggare, på franska översätts det till colonisateur. Titelns innebörd urholkas i samma ögonblick den etableras, i enlighet med installationen. Muren i verket både stänger ut och in. Associationerna till titeln far mellan Vilhelm Mobergs epos och dagens Västbanken.
Installationen fångar hur tätt sammanlänkade förstörelse och skapande är. Upprätthållandet av en struktur verkar vara förknippat med att vi står på en vacklande grund. De ovala och runda skulpturerna hejdar något av den tid och de yttre omständigheter verket i övrigt är drabbat av. Järnoxiden som den röda färgen kommer ifrån finns också i rost. Här finns ingen metall att angripa men heller ingen riktigt stabil form.
Av någon anledning lugnar det mig, att befinna mig i tanken på alltings föränderlighet. Sen blir jag orolig över det där lugnet. Upplevelsen tolkar jag som en effekt av den fusion mellan livsdrift och dödsdrift som verket uttrycker.
Emma Warg
Konstakademien, Fredsgatan 12. Pågår 26 augusti – 30 september 2023
