Maria Hall, ”Carl Fredrik Hill – Jag följer dina spår” (Arvinius+Orfeus) Form: Patric Leo
I inledningen till sin bok om den äldre kollegan Carl Fredrik Hill undrar konstnären Maria Hall varför hans målningar drabbar henne så. Även om frågan aldrig får något uttömmande svar, och jag gärna läst mer om just hennes upptagenhet av Hill, så är det en ren njutning att följa henne på upptäcktsfärd. Hon besöker platserna runt Paris och vid Atlantkusten där Hill målade på 1870-talet, och konstaterar om hans verk att ”någonting blir där sagt om att vara människa och att i ensamhet möta världen”. Det räcker tills vidare.
Jag tilltalas mycket av det sökande draget som finns i Halls text. En ren och klar ton som letar sig fram och som svarar mot den i Hills naturmotiv. Han målade ju sina äppelträd, flodkrökar och sandstränder innan han klev in i sig själv och därefter betraktade världen från insidan. Här befinner han sig kanske redan i ett gränsland, men fortfarande med en bultande önskan om att slå igenom på Salongen i Paris.
Ett rikt bildmaterial – både Hills fint återgivna målningar och teckningar, vykort från tiden och Halls egna fotografier från Frankrike – levandegör inte bara den lantliga miljön utan även Hills konstnärliga omgivningar. En drömvärld. I verkligheten.
Och sällan kompletterar text och bild varandra så vackert som här. På tjockt papper och genom flera utvik radas Hills målningar av samma motiv upp bredvid varandra. Läckert och suggestivt svindlande. Boken är delvis också ett inlägg i en konsthistorisk diskussion om exakt var Hill målade vad, och där Hall menar sig hittat belägg för korrigeringar av ortsangivelser. Just detta spelar för mig en mindre roll i den fascinerande berättelsen om hur hon återvänder till målningarnas urplatser.
Magnus Bons
Hans Andersson (Art & Theory Publishing) Form: Oscar Laufersweiler
En kort text av Håkan Rehnberg om en svärm flygmyror utgör en träffande upptakt till boken om Hans Anderssons konst. Bildminnet av en fisketur där de svärmande myrorna får världen att lösas upp och himlen att byta plats med havsytan för osökt tankarna till Anderssons myllrande collage. Till hans myllrande bildfragment. Kalejdoskopiska ytor, ett strukturerat virrvarr.
Även bokens omslag är mitt i prick. Ett H och ett A utskuret i den mjuka pärmen, som snitt av kniven Anderssons använder för att skära ut bitar av papper och textil. Det som följer är i stort en bildredovisning av Anderssons verk från de senaste två åren. Ett flertal liknande verk, samtliga uppbyggda av brottstycken, koncentrationer av material färgat rött, gult, svart, blågrönt.
Nötta bitar, kaskader av färgkristaller, närmast. Efter hand övergår dessa bilder i ett antal mindre collage, likt koncentrerade detaljer eller porträtt dragna ur helheten. Slutligen ett exempel från en annan bildsvit där cirklar av papp bygger den utbredande ytan. Mönstrade grå ytor grundade med tip-ex och täckta med tunna, täta blyertsstreck som på håll ger intryck av fiskfjäll eller smutsad pärlemor.
Alltsammans ett slags kartor, kanske, över okända territorier, pendlande mellan blomstring och utplåning. Mellan allt och ingenting.
Språkforskaren Alva Dahl noterar i en annan av bokens texter att det svenska ordet för siffra härstammar ur arabiskans ord för noll. Och att det på svenska efter hand kom att beteckna alla tal. Här uppfattar jag ytterligare en förbindelse till Hans Anderssons särpräglade konstverk, som ju består av oräkneliga bitar. Och där varje enskildhet bär på en del av helheten. Ingår i en slumrande oändlighet.
Magnus Bons
Fredrik Åkum, ”Two suns”
Fotografier av reflekterande vattenytor och barrig mark, bergväggar och skrovlig bark. Utsnitt från naturens texturer fångade i en nedtonad gråbrun och mossgrön färgskala. Samtidigt oansenliga och med en vardaglig diskret dramatik. Varvat med fotografierna återkommer mindre teckningar, några spröda svarta streck mot vit botten, eller omvänt, i några fall.
Fredrik Åkums egenutgivna bok ”Two suns” är en ren bilderbok, närmast en arbetsdagbok. Mellan inbundna grågröna pärmar samlar han här på naturiakttagelser och vad som väl kan bli underlag till målningar, han bjuder helt enkelt – och generöst – på en presentation av sin egen arbetsprocess. Också stadens gator inspirerar. Även trädens skuggspel mot väggar och murar värda att bevara. De bär på ljuskontraster och strukturer, mönstrade lager som väcker blicken.
Åkums teckningar är som en sorts skrift. Naturens kalligrafi i punkter, fläckar eller tunna sammanlänkade linjer. Anteckningar eller antydningar om en gömd systematik, ett inbäddat utseende som han drar fram ur fotografierna. Jag påminns om utseenden från den nyligen bortgångne Brice Mardens verk på papper. Hur han en gång började teckna av exotiska snäckors strukturer i känsliga och välbalanserade tuschteckningar.
Magnus Bons
Peter Frie, ”The view belongs to everyone” (Form: Peter Frie & Patric Leo)
Det är som att Peter Fries landskap och molnformationer uppstår under vissa specifika väderförhållanden. Att hans målningar är starkt förbundna med minne och dröm, snarare än med verkligheten. Visioner av landskap, eller till och med ett slags utopier höljda i en romantisk bildskrud, egentligen väldigt långt från våra verkliga omgivningar.
Den röda tegelsten som nu släppts följer hela Fries konsekventa konstnärskap, men boken visar också hur han varierat sitt tema. Främst har det handlat om hur det målade landskapet förhåller sig till den omgivande vita ramen – och tvärtom. Det vita i ramen för övrigt en lika stor del av målningen som markens dova grönska eller himlens blå rymder.
Här finns som en intressant jämförelse några exempel på Fries allra tidigaste verk; skogar och ängar som skimrar i en trolsk realism. Sedan olika typer av landskap och himlar, och några hav, hela vägen fram till hans små täta abstrakta målningar från senare år. Tjockt med färg, och hastiga penseldrag i den smetiga massan. Mer som engelske målaren Howard Hodgkin än tyske Richter.
Och så bronsskulpturerna av träd. Tunga trädkronor med taniga stammar som tycks upphäva tyngdlagen. Ett fantastiskt och friskt utskott från sina målade släktingar. Ju mer jag bläddrar i boken, desto fler och mer omfattande framstår Fries variationer. Hans ljusmättade måleri har stannat kvar hos mig genom åren. Antagligen för att det besvarar ett djupt liggande behov av tröstefull skönhet.
Men vad kan det betyda att människor aldrig förekommer i Frie konst? Poeten Willy Granqvist gjorde redan 1978 följande reflektion: ”Målningarnas ljus gestaltar det motstånd naturen håller i beredskap och som kommer att kasta sitt avslöjande sken över vår egen annalkande frånvaro!”
Magnus Bons
