Det är upplysande att läsa beskrivningen av materialen i Matti Sumaris verk. Det ger både en bild av hur de ser ut och vad de har varit tidigare. ”Diskbänk i rostfritt stål från olaglig cateringverksamhet … gjuten med metall från dumpningsplatser i Malmö”; bland annat så beskrivs konsten i utställningen ”Ad hoc dog”. Titeln en ordlek som även den pekar mot Sumaris intresse för det tillfälliga, för upphittade och redan använda material.
Att ta om hand och att omvandla tycks utgöra kärnan i Sumaris samtidigt skräpiga och strama konst. Till sina skulpturer använder han svampar och bakterier som kan bryta ner plast, eller som här – svetsar ihop kvarlämnad metall till stora väggreliefer.
Centralt hos Cora Hillebrand hänger ”Bagarens ugn gräddar sig själv”, en flera meter hög och bred plåtrelief. I metallen har Sumari bankat fram urgröpningar både från fram- och baksidan. De bildar ett mönster av runda, avlånga former som passar för knän eller stjärtar. Hålrummen samtidigt hemliga tecken och viloplatser för trötta kroppsdelar. Som i verket ”Rast”, placerat över trappan upp till kontoret. Verket både ett hinder och hjälpmedel.
Hur händelserna breder ut sig över plåten, och materialet i sig, får mig att associera till ristningarna i Siri Derkerts bildcollage ”Sverige-väggen” (1967-69), som gjordes för Sverigehuset i Kungsträdgården. Båda en sorts kartor över var vi befinner oss, beskrivningar av en samhällelig situation.
Lite här och där på reliefen och som egna verk kryper Sumaris typiska ”Slaggpendlare”. Lika både sniglar och saltgurkor utför de en tystlåten koreografi, i fantasifull formation blir de till blommor, handtag eller sjöstjärnor. En diskret bild av naturens återtagande och konstens omvandlande kraft.
Magnus Bons
Galleri Cora Hillebrand, Fabriksgatan 48, Göteborg. Pågår 9 juni – 2 juli 2023
