Det är bara att konstatera: detta är den vackraste Masterutställning jag hittills sett. Den äger rum i Konstakademins lokaler där 25 studenter visar sina verk. Utställningen är utsökt curerad av en grupp bestående av Kristina Jansson, Gunilla Klingberg och Silvia Thomackenstein i samarbete med utställarna. Den utmärks av en stor respekt för verken, som i dialog med varandra hela tiden samverkar till en subtilt vacker och välklingande helhet.
Eftersom 19 kandidater dessutom visar sina välgjorda verk i skolans huvudbyggnad på Skeppsholmen kan jag tyvärr bara lyfta ett fåtal i min anmälan, där tyngdpunkten fått bli avgångseleverna.
Konstakademins själva byggnad har ägnats särskild uppmärksamhet, sedd som ett slags kropp att förhålla sig till, i vissa fall som ett membran. Ossian Söderqvist har med lätt hand perforerat en av väggarna i Galleri Väst, med hundratals borrade och tillpluggade hål, likt en stjärnhimmel. Generellt har verken fått mycket utrymme och kan samspela med rummen, som Philip Dufvas fragila betongformer, ett mellanting av tecken och massiva, frusna rörelser, eller med varandra, som Frida Petersons fåglar tillsammans med Ossian Söderqvists korgliknande genomsiktliga behållare av trä i en av salarna.
Genomgående finns ett självreflekterande drag, ofta med utgångspunkt i den personliga historien. En sorg och möjligen en vag hotfull närvaro finns i Charlotte Landelius sjunkna, delvis upplösta skepp, omvända, tyngdlöst svävande.
Ett hot av naturkrafter av annat slag finns i Linnéa Ndangoya Palmcrantz verk, där hon reflekterat kring fosterhinnan, en barriär som både skyddar och gränsar av – ”detta är min mors blod, hon är HIV-positiv, men inte jag” – men som ibland inte utgör något skydd alls när det gäller andra närmast dödliga föreställningar och ärvda trauman. De projicerade citaten ur det egna minnet är exempel på de senare: ”Jag kommer aldrig glömma när mormor sa att mamma föddes grym / Att hon kände på sig det när hon var gravid”.
Grymheten återfinns också i Lisa Forslunds film i Galleri Öst, en 22 minuter lång skildring av ett par, med en kvinna i totalt känslomässigt underläge. Jag uthärdar knappt se mer än några minuter i taget av denna tonsäkra beskrivning av relationell gaslighting.
Django Giambancos verk, en tempurmadrass där avtrycket av en kropp fortfarande verkar synas svagt, är med kylig precision i dubbel bemärkelse monterad i ett slags frysaggregat som reagerar på de klimatiska förhållandena i rummet. Ingenting i titeln antyder att det råkar vara hans mormors, vilket kunde givit verket en ytterligare komplexitet.
Skulpturen har tilldelats en generös plats i Tengbomhallens ljusdränkta galleri på nedre plan, tillsammans med Elina Birkehags mer subtila citat på väggen. De är hämtade ur hennes verk ”HÄR RITAR JAG MITT NAMN TILL HEDER Å SKAM”, som visas i Galleri Väst. Det senare består av latexavtryck av den ibland sekelgamla graffitin i ett eldhus vid Ärteåsens fäbodar i Dalarna.
I en av salarna står Erik Thörnqvist fotförsedda sittredskap på språng, som ville de fly eller markera en annan, egen riktning i ett slags humoristisk protest mot sitt eget stela formspråk. Thörnqvist har tidigare utforskat sin anknytning till en uppväxtort präglad av gruvdrift och stålverkskultur, men har nu delvis börjat vända sig till en annan värld, den queera, med två verk i anslutning till caféet. ”Cruise Blinder”, en inredningsdetalj som sägs vara hämtad ur gay-klubbarnas interiör är även den fotförsedd.
Kandidatutställningen i Konsthögskolans lokaler är besöksvänligt arrangerad och jag leds genom lokalerna via diskreta pilar på golvet. Andan är återhållen, och även här har några elever arbetat i dialog med arkitekturen. Therese Norgrens försiktiga men pregnanta färginterferenser återfinns överallt i byggnaden. Alden Jansson har i skulpturalt uppförstorade utsnitt begrundat egenskaper hos lister, byggnadsdetaljer som ju följer rummets begränsningar och gömmer varje skarv.
Ett stillsamt men berörande, närmast osynligt verk, är en meditativ film av Elmer Blåvarg om en besjälad Pappersmugg som långsamt ristar sitt spår i sanden, likt en seismograf avläsande osynliga krafter. Även här finns verk med stark personlig förankring, som Andrea Larssons fotoserie om farmors kofta; en betraktelse över minnet och glömskans krafter, och en sorgeprocess som gått i baklås. Här beskrivs viljan att både utplåna-tvätta bort och kunna behålla doften av en försvunnen person.
Utställningarna kompletteras av en välgjord katalog där studenternas personliga drivkrafter är i fokus, vilket blir ett givande tillskott till de fysiska verken. Som helhet känns konsten här som ett slags andrum. Kanske avspeglar den ett behov av att vända sig inåt, bort från en plågad verklighet. Det är bara att gratulera studenter och den nya ledningen till utställningarna, som i sitt utförande möjligen också avspeglar ett nytt lugn och en arbetsro på skolan.
Eva Asp
Konsthögskolans avgångsutställning Masters: Konstakademien, Fredsgatan 12. Kanditater: Konsthögskolan, Flaggmansvägen 1. Utställningarna pågår 26 maj – 11 juni 2023
