Så var det vår igen och dags för Valands årliga avgångsutställningar. I år presenteras konst från fyra olika utbildningar samtidigt, men på tre skilda platser. Magisterelevernas utställning tar plats i Konsthallen, Fotohögskolan samt C: Art: Media kan ses nere på Röda Sten och de internationella mastereleverna från Ryssland kan betraktas på Galleri Rotor. Detta enorma pådrag bäddar för en spännande upplevelse, men också problem då man ämnar skriva en sammanfattande text om det hela. Avgångsutställningar är ju alltid ganska svåra att kritisera, då de spretar och sprudlar, någonting som gör dem både intressanta och svårhanterbara.
Min rundvandring börjar på Röda Sten där Frida Cornell har dragit i de curatoriska trådarna. Här har man jobbat utifrån temat ”Clouds of Witness” som har hämtats från Nya Testamentet och som uppges behandla viljan att bli sedd, minnen med mera – vilket kan tyckas litet brett. Blandningen av foto och tredimensionella verk visar sig emellertid vara lyckad eftersom det ger rummet mer dynamik och variation. Bland de fotostuderande tycker jag mig se inspiration från fotografer som Hellen van Meene och Wolfgang Tillmans, men utan den senares nakeninslag. Det är mycket pudrigt och pastelligt. Ett exempel på detta finner man i Agnes Thors krispiga svit ”Aurora Borealis” – en stillsam och delikat samling bilder från fotografens närområden.
En något annorlunda riktning tar Frida Klingbergs ”Master Mind” som kombinerar video och fotografi och skildrar människans kultiverande och skövlande av naturens resurser. Naturen mjölkas ut samtidigt som den fruktas och hålls på tryggt avstånd. Det finns en driven självsäkerhet i Klingbergs arbeten som tilltalar. Erika Hedmans bok ”A Melody For Grandpa” är bedårande och berättelsen påminner om en mer realistisk version av ”Where the Whild Thing Are”. Kanske en blivande barnboksklassiker? Simon Bergs fotografier är råare och jag gillar den konkreta enkelheten i hans närbilder av köttiga ögonlock och andra svårplacerbara objekt. I Josefina Poschs ”In My Secret Life, Act II Scene 1-4”, presenteras ett fluffigt drömskt men också läskigt drömscenario. Smältande skyltdockor med slangar och ett litet råttliknande djur kan ses när besökaren kikar genom ett ”peephole”.
Jag noterar även Simon Morris svävande skateboard, Ina Deviks klaustrofobiska ”Living Room”, Lars Olssons arkivarie/kontorsrum och Melissa C. Ortegas modiga videoinstallation ”Kvinna knuten till före detta kärlek”. I den senare projekteras videon på ett blankt pappersblock som angrips då det vägras lämnas ifred och behålla sin rena yta. En kvinna, vad jag förstår som konstnären själv, stoppar titt som tätt in en nyckel i sitt underliv– en manisk ritual vars jobbighet betraktaren känner.
Så över till Konsthallen, där lekfullhet råder. Paola Zamora, som är ansvarig för det curatoriska arbetet, har valt att styra in utställningen på frågor rörande gränsdragningar. Likaså vill hon spränga det fysiska rummets gränser och detta har hon lyckats bra med. Det visas en hel del teckning och måleri i år och det mesta hör till det expressiva slaget. Sara Troviks hoptejpade och sönderrivna blandteknikmålningar i rosa toner, som hon själv beskriver som ”rörelser”, kan ses som ett spännande exempel på detta då den kreativa processen införlivas i formen. Jag hade dock velat se mer av det performativa skapandet på plats, men det kanske man kan göra vid ett senare tillfälle. Johannes Branders väggkomposition bjuder också på en flödande rytmik. Även om man vid det här laget känner sig lite trött på fantasivarelser och dylikt är Branders sammansättning av olikartat inramade teckningar och träskulpturer lätta att tycka om. Lika fantasifull är Eva Björkstrands värld som befolkas av svarta taxar. Förutom fem serigrafier, som gläntar på porten till hundarnas mystiska rike, visas fem collage med snillrika meddelanden. Alteregon och magiska parallellvärldar, som Brander och Björklund utgår ifrån, kan ses som något av en trend i årets magisterutställning.
Det mest bländande verket i utställningen, och detta menas även bokstavligt, är Frida Frankers ”Did I Tell You”. Franker utgår från sin första ”aha”-upplevelse ur ett musikvideoperspektiv och ja, det var tydligen Jerry Williams som gav henne denna. Oavsett om man gillar Williams riviga och frejdiga låt eller inte, kan Frankers humoristiska träffsäkerhet ingalunda förnekas. Låten bombas ut genom stora högtalare, bilder på gubbrockiga Williams hänger runt väggarna och en miniatyrscen med tillhörande strålkastare har byggts i samma vända. Ett verk man sent glömmer. För den hypokondriskt lagda kan Johanna Willenfelts ”Doing Treatment” fastna. På sjukhusbritspapper har hon fört anteckningar relaterade till smärta. Hon försöker ta sig över det glapp som existerar mellan det torra sjukhusspråket och den personliga, ibland förödande upplevelsen som den sjuke går igenom. Berglind Jóna Hlynsdóttirs ”Class Divider” är likaså ett starkt verk där konstnären återanvänder den gardin som separerar flygplanets första klass från andra klass och låter den släpa över golvet. Frånkopplad sin ursprungliga funktion ter sig gardinen majestätisk och ikonisk. En heltäckningsmatta, av det slag man ser i flygplan, ingår också i installationen.
Slutligen är det dags att vandra ner till Galleri Rotor där de internationella masterelevernas arbeten visas. Och vad bra detta är! Gemensamt i samtliga av de utställandes konst är en skitig skönhet samt pendlandet mellan optimism och pessimism, helt och trasigt, bakåtblickande och framåtblickande, utopiskt och dystopiskt. Om utställningen på Konsthallen präglas av en färgglad och relativt kommersiell kvalitet finner man här den rakt motsatta. Med en energisk kraft har de ryska eleverna skapat verk, samtliga installationer, som måhända kanske inte tilltalar den mest traditionelle galleribesökaren, men som i alla fall gör mig smått euforisk.
I Arseniy Zhilyaevs klipp-och-klistra-punkiga ”Rational Egoism”, som hänvisar till Chernyshevskys ”What Is to Be Done?” som var en viktig text för bland andra Lenin, kryllar det av insprängda metatexter som gör den svår samtidigt som dess visuella storslagenhet knappast lyckas gå någon förbi. Här finns bildansamlingar, både liggandes på golven och hängandes på väggarna, en TV står lutad mot väggen och ur den strömmar ryska röster blandat med musik av Sex Pistols, på en vägg formar en spraymålning orden: ”SEX MARX, KARL PISTOLS”. Minificklampor får funka som spotlights och de är fastsatta med svart isoleringstejp. Materialet som ingår i verket refererar till konstnärer som exempelvis Oleg Kulik men också till det ofta övertrasserade avantgardebegreppet och dess relation till Rysslands politiska historia. Verket får mig bland annat att tänka på Jonathan Meeses installationer och hur även denne konstnär försöker göra upp med det förflutna, i detta fall mestadels Tysklands.
I samma dunkelt ljussatta lokal visas också Sasha Suharevas ”On the Nonsense of Marvel”, ett poetiskt och vackert verk i all sin sjaviga sunkighet. Några skärvor, ett liggunderlag och andra obetydliga objekt ligger sänkta i mörker, som om de vill gömma sig. Det ser ut som den hemlöses näste. Också i Sergey Ogurtsovs ”Tiny History on the End of Time” finner man en poetisk ådra. I fyra installationer porträtteras personer som för oss förblir okända. Sladdar krälar blottade som en del av verket och knyter på så sätt samman de olika berättelserna. Det mest absurda porträttet består av en värmelampa som står och blickar ut mot gatan. I rummet intill håller Anya Titovas ”We Fade In the Sun and Blossom in the Lamplight” till. En sönderslagen bokhylla i Mondrian-färger, svarta stela strumpor som påminner om sopsäckar och några fotografier med tillhörande text om storstadens alienerande förmåga. När man vandrar genom installationen får man känslan av att gå igenom en söndertrasad förortsmiljö, en hat/kärleksförklaring till det modernistiska projekt många har fått smaka.
Bilder (uppifrån och ned): Agnes Thor, Frida Klingberg, Sara Trovik, johannes Brander
Utställningsfakta:
7/5-16/5 Examensutställning Internationell Master, Galleri Rotor
7/5-23/5 Magisterstudenterna i fri konst, Göteborgs konsthall
8/5-30/5 Masterstudenterna C:Art:Media, Röda Sten
Sara Arvidsson (text), konstnärerna (foto)
